Time to let go...

Jag har aldrig varit bra på att släppa taget om grejer eller personer. Jag har mycket svårt att kasta eller göra mig av med något. Jag har alltid varit sån. Jag minns än idag min första cykel. En grön liten cykel med såna här färgglada pluppar på ekrarna som lät när man cyklade, minns ni? I alla fall blev jag för stor för den cykeln och mamma och pappa köpte mig en ny jättehäftig cykel som var mera passande i storlek än min lilla bebiscykel. Man kan ju tycka att jag skulle glömma bort den gamla cykeln i ett nafs när den nya kom men när det var dags att göra sig av med den gamla fina gröna cykeln låg jag på garageuppfarten och grät och pussade ekrarna på den.

Min första egna bil var en blå volvo 360, clownen. Han hängde med mig under en mycket viktig period i mitt liv och när det var dags att lämna ifrån mig den grät jag och strök honom ömt längst hela sidan. Innan jag gick pussade jag honom och berättade att jag skulle sakna honom enormt. Det gör jag än idag.

Jag har fortfarande kvar en tröja i garderoben som jag aldrig använder men som jag en gång tyckte så mycket om att den betyder massa för mig. Jag hör hur det låter nu när jag skriver det men sån är jag. Vi får väl se om det är mig ni får se på tv 3 här om några år i programmet extrema samlare...

Nu till min fråga...

... är det dags att släppa taget när osten ser ut såhär?

/e