tisdag 30 november 2010

Blev inspirerad av...

... en liten påminnelse om min eminenta förmåga att alltid höra vad folk sjunger i låtar. Jag citerar min käre sambo och säger "jag kan verkligen skitmånga låtar"! Så nu tänkte jag dela med mig av några av mina allra bästa texter. Inte felhörda eller så utan det här är så de sjunger. Om ni har hört annat har ni hört fel. Alla ni. Fel alltså.

Borta under granen - Ebba grön

I'm blue (I would beat up a guy) - Eiffel 65

Under my arms forever - Rihanna

"I got my first real sixteen, boy it at the five and down" (denna lärde jag mig förövrigt när den var ny och het... dvs inte igår. Ett försök att förklara den fläckfria engelskan...)

Här är fler som jag. Som verkligen kan alla texter.

www.saltmannen.se

För övrigt är detta också min humor! Jätteroligt verkligen!

Okej, jag har fastnat för det här med att interagera med er läsare så vi kör igen, berätta era bästa felhörda låttexter. Den bästa kanske får ett pris! Vem är domaren? Gissa...

/e

Och så tar vi en Penni...



Det är härligt med snälla människor. Här avlöser min mammas vän Katta mig en stund så jag får spara mina axlar. Penni gillade det skarpt!

Tänk va, de kom på fika och det slutade med att Katta fick bära runt, Ingrid hjälpa till och försöka få i Penni mat och Sirpa fick ta hit sin man och hjälpa till med lite elgrejer. Hon har även råkat på att hjälpa till i trädgården! Så akta er för att komma och fika hos mig...

Nej då men det jag vill säga är ett tack.

/e

Jag tycker inte om...

... vissa amerikanska sitcoms. Jag till och med avskyr "Alla älskar Raymond", "I nöd och lust", "The big bang theory" och "Jims värld" (här kommer Jens lägga in en kommentar om att jag brukar titta på det titt som tätt, men då vill jag vara snabb och säga att tv inte erbjuder mycket annat under de okristliga tider jag är uppe och matar den lilla).

Det är inte min humor alls. Så vad har jag för humor då undrar ni kanske? Eller så undrar ni inte men om ni fortfarande läser får ni veta det i alla fall. Jag kan skratta ihjäl mig åt folk som ramlar! Det kan vara det roligaste som finns. När AFV har 60 fall på 60 sekunder tjuter jag av skratt. Jag skrattar även gott om någon i min närhet ramlar eller snubblar till lite åtminstone, det fungerar det med.

Sen tycker jag att "Christine" är väldigt roligt. Henne skrattar jag mycket åt.

Det är bra att skratta mycket. Innan lillan vaknar ska jag nu youtuba och försöka hitta lite klipp på folk som ramlar. Ja för att komma i stämning att börja dagen. Jag föreslår att du som läser gör detsamma!

Vad skrattar ni åt ni som läser? Jag är nyfiken så skriv...

/e

måndag 29 november 2010

Behöver er hjälp...

heter det

"Dra alla över en kam"

eller

"Dra alla över en kant"

??

Vi måste reda ut det här en gång för alla. Så kom igen och kommentera om du tror dig kunna lösa denna eviga förvirrande fråga.

Jag ska inte innan säga vad jag tror...

/e

Är det klara tecken på sömnbrist när...

... man är på väg att stoppa in smutsiga spytrasor i kylskåpet och slänga Pennis magdroppar i tvättkorgen?

... när man gör sig en macka men sedan upptäcker att den rökta kalkonen är spårlöst borta, för att sedan hitta den på locket på smörpaketet.

... när man inser att den mest använda kommentaren just nu är "påminn mig om att...."

... när man inser att den näst mest använda kommentaren just nu är "vaddååå?"

... glömmer bort att äta lunch (konstigt att man aldrig glömmer bort att äta godis!)

... man väl äter lunch sitter och stirrar in i väggen utan att ha vett att bli uttråkad.

... redan det första man tänker på morgonen är att man längtar till kvällen så man får sova ett par timmar i streck.

... sätter på duschen, går ut för att hämta ombyte och sedan glömmer bort vad det var man skulle göra när man står där med kläderna i handen.

... man hör sig själv säga "ta två matskedar röd curry, det är inte så starkt" och sen får slänga hela maträtten.

... man känner sig avundsjuk på alla andra som inte blir väckta var tredje timma på natten.

... påbörjar 14 olika projekt på en dag men avslutar inget för man inte minns vad det var man skulle göra egentligen.

... har hela huvudet fullt med kola. Seg, otuggbar kola.

Jag tror det. Antingen sömnbrist eller också börjar jag bli knäpp. Eller också är jag knäpp av sömnbrist! Knäpp är jag ju i alla fall. Knäpp som korv.

/e

Mätt och belåten...


Såhär kan det se ut efter matningarna nu sedan vi började med flaska.
Inte helt bra än men en värld av skillnad är det i alla fall.
Hon blir mätt och belåten. Faktiskt till och med nöjd mellan varven.
Mycket mer nöjd nu. Hennes mamma och pappa också.
Familjen nöjd alltså.

/e

En helt ny typ av kärlek...

Jag har upplevt mycket kärlek i mitt liv. Kärleken till mina föräldrar, till mina vänner, till pojkvänner nu och förr. Jag har upplevt glad kärlek, ledsen kärlek, passionerad kärlek, vissen kärlek, obesvarad kärlek, halvt besvarad kärlek, helt besvarad kärlek, förbjuden kärlek, tillåten kärlek, hopplös kärlek, pirrig kärlek, barnslig kärlek, vuxen kärlek, nyttig kärlek, onyttig kärlek, velig kärlek, solklar kärlek, hjärtskarande kärlek, hjärtlig kärlek, sorglig kärlek och lycklig kärlek... you name it, I've felt it!

För att citera en kvinna som var och alltid kommer vara en stor famn av kärlek
"Jag har älskat och blivit älskad. Allt annat har bara varit bakgrundsmusik."

Sedan Augusti detta år har jag fått bekanta mig med en helt ny typ av kärlek. En kärlek jag inte tidigare trodde var möjlig eller ens önskvärd. En överväldigande, oerhörd, förtjusande, ljuvlig, fantastisk kärlek man tidigare bara sett på film. Inte ens då har man anat att det skulle kännas såhär. Sedan första ögonkastet har jag älskat. På riktigt älskat. Med varje liten cell i min kropp har jag överväldigats av kärlek.

Med denna nya typ av kärlek följer också en ny typ av oro jag inte tidigare upplevt. Jag oroar lika mycket som jag älskar. När man fått uppleva denna kärlek är man livrädd att den ska tas ifrån en. Ibland händer det ju... att stor kärlek följs av stor sorg. Därav oron. Men jag skulle ändå inte byta tillbaka. Att byta bort kärleken för att slippa oron. Oron är en snöflinga på min bakgård just nu i jämförelse med kärleken. Oron är hanterbar för att kärleken är så vacker.

Igår grät min stora kärlek massor och var otröstlig. Jag brukar inte kunna trösta henne vanligtvis i dessa stunder men igår lugnade hon sig i min famn. Jag la mig i sängen med henne på bröstet och sjöng försiktigt och efter en liten stund kände jag hennes lilla kropp slappna av. Hon tystnade och bara tittade på mig. Vi tittade på varandra och jag såg att hon började somna. Hon slöt ögonen och jag var så fylld av kärlek till denna lilla att jag nästan var tårögd (smörigt ja, men vänta ni tills det händer er!).

Då plötsligt när jag trodde att hon somnat öppnar hon de små blå och ser rakt in i mina grönblå. Sen spottar hon ut nappen, ler ett stort leende... och somnar i min famn.
Här svimmade jag nästan. Här ville jag skrika ut så hela världen skulle höra vad som nyss hände. Här kände jag det från pannan och ut i tårna.

"Men störst av allt är kärleken."
Stört av allt.
Kärleken.

/e

söndag 28 november 2010

1:a advent!

Om ni är som jag älskar ni den månad vi nu har framför oss med start idag! Då tycker ni att det är det mysigaste som finns att få plocka fram julsakerna och börja pynta lite smått hemma inför tändningen av det första ljuset. Tycker ni som jag är denna dagen starten på den allra bästa månaden på hela året. Är ni lik mig älskar ni julen och allt som hör därtill!
Är ni inte som jag gör ni det ej.

Jag har i alla fall haft en mysdag med pynt och pyssel på schemat. Här har ni några av resultaten...


Min adventsljusstake... (hade inga nya ljus så det får bli morgondagens bestyr)



Köksbordet med den fina adventsljusstaken.


Första ljuset är tänt... nu är det nedräkning!



Gammalt möter nytt... duken har min mammas mormor sytt. Därför fick den vara med och fira jul hos oss.

Glad 1:a advent alla. Jag är glad!

/e

lördag 27 november 2010

En typisk mig grej till...

Ja hörrni... jag vet inte varför jag bjussar på dessa historier egentligen för de gör mig ofta till en smärre idiot... men jag kan skratta åt de flesta och kanske kan även ni det.

Sommaren 2009 åkte jag med min kära vän Adela på semester till Balkan. Vi besökte Bosnien, Monte negro och Kroatien och var borta tre härliga veckor. Semestern var underbar på alla sätt och fortfarande kommer jag på mig själv sitta och titta på bilderna och drömma mig bort.

I alla fall blev Adela sjuk en morgon när vi vaknade. Hon hade jätteont i magen och fick springa på toaletten hela tiden (sorry Adela att jag råkade outa att du går på toaletten). Hon hade även precis fått sin (i brist på bättre ord och svårt att kalla det vid sitt rätta ord) lingonvecka. Jag hoppade in som räddaren i nöden, tog på mig min superhjältedräkt och skuttade ner till apoteket för att köpa något smärtlindrande för hennes mage. Inga problem så långt. Stor tillfredställelse i att jag skulle rädda min vän. Jag skulle hjälpa henne tillbaka till livet. Jag var Empa - the rescuer!

När jag skuttat ända in på apoteket slog det mig att jag var i Bosnien och att de flesta inte pratade engelska där. Eftersom min bosniska då också begränsade sig till att klara av att beställa en liten kaffe med mjölk (något Adela inte alls var så sugen på just då) insåg jag att jag skulle få förlita mig på kroppsspråket. Men som tur var hade jag självförtroende som en riktig superhjälte och såg inga hinder med detta.

Min tur kom och jag började gestikulera och säga enstaka ord på engelska...
- My friend...(här visade jag med grimascher att Adela hade ont i magen) aoaoaoao... need (här gestikulerar jag att jag äter medicin och sedan ler stort) aaaaaahhh.
Nöjd över min förklaring tittar jag på hon i kassan som helt allvarligt ser ut som att jag är sinnessjuk. Nu börjar saker och ting bli lite mer komplicerat förstår jag då denna person uppenbarligen inte heller pratar kroppsspråk, så jag fick helt enkelt lägga i en till växel.

- Belly... pain... (jag försöker gnugga magen och se lidande ut) men kommer på att jag måste få fram att Adela behöver något mot mensvärk så jag börjar gestikulera en gravidmage. Hon i kassan tror att jag vill ha ett graviditetstest. Jag börjar bli svettig och nervös så jag gestikulerar en gravidmage och sen att det flödar något ut från fiffi (alltså det stället där bebisen kommer ut från om det hade varit någon där). I mitt huvud just då kändes det som den enda logiska förklaringen till just mens. Jag fortsatte med att gestikulera med bägge händerna att det också flödar något där bak (sorry igen Adela). Där står jag alltså och visar stor mage, skakar på huvudet och visar med händerna att något flödar ner både fram och bak. Hon i kassan såg livrädd ut.

Efter vad som kändes som en evighet sa en kvinna bakom mig i kön:

-Oh no, your friend lost her baby!

Jag var så inne i min egen värld att jag bara skakade på huvudet och upprepade

-No baby, no baby, och sedan fortsatte jag med mina gester som fungerat så ypperligt hittills.

När jag precis började tappa hoppet säger hon i kassan:

-Menstruationpain?

Jag stannar upp mitt i mina flödande rörelser och nickar.

-Yes. Menstruationpain.

Kassörskan ger mig medicin och jag går skamset därifrån. Kanske hade det varit lättare om jag prövat säga det från början. Jag inser också såhär i efterhand att jag inte heller registrerade att kvinnan bakom mig pratade engelska utan fortsatte med mina gester. Så vem av oss brast i sina engelskakunskaper här är ju frågan...

Men Adela skrattade gott när jag kom hem och efter ett par timmar var hon fit for fight igen!

/e

Jag vet inte vad ni säger men...

... jag tror jag fått en av de sötaste små bebisarna någonsin! Förmodligen och förhoppningsvis något alla föräldrar känner förvisso. Men hon är go som den goaste bulle den här lilla bebben. I alla fall när hon sover så här sött (vi väljer här att icke fokusera på de 90 minuterna innan då hon gallskrek som en galning).



Så här såg hon sen ut när vi väckte henne för matning...


Söt ja... så söt att jag skulle kunna hälla henne i en kopp med te och få hela munnen att vrida sig av sötman och sedan vara vaken ett par timmar och städa hela huset i en ren sockerchock!

/e

fredag 26 november 2010

Gipsavgjutningarna...

Så här fina blev gipsavgjutningarna vi gjorde igår. Nu ska de bara filas till och göras lite finare i kanterna. Strålande! Kan verkligen rekommendera det för det var lätt och gick ganska fort att göra.


Pennis hand och fot.


Filippas hand och fot.

/e

Detta inlägg är till dig...

Borde kanske skriva något roligt vi har gjort men idag har varit en mycket händelselös dag. Inatt körde vi fest här hemma från 2.30 till 5.30 så den här mamman var inte så upplagd för klapp & klang när morgonen väl närmade sig. Det var i och för sig längesen vi hade ett så långt nattpass så man ska väl inte klaga.

I alla fall kom min mamma in på förmiddagen och hjälpte mig med Penni så jag fick andas lite och ta en dusch! Tänk att något så självklart nu känns som en sådan otrolig lyx. Att få duscha så länge jag vill!

Jag vill tillägna detta inlägg till min mamma. Jag hade inte orkat en dag utan dig. Du är så snäll, hjälpsam och givmild att jag ofta känner att jag inte ens förtjänar det. Jag är så tacksam över dig och uppskattar din hjälp otroligt. Jag hoppas du känner det och vet att det inte är något jag förväntar mig av dig. Men jag uppskattar det.

Ni är fler som hjälper och är fantastiska, men i detta inlägg vill jag hylla min mamma!
Utan dig - ingenting!

Så tack.
Och dito.









/e

torsdag 25 november 2010

Give me fot...

Idag försökte jag och Liza oss på att trycka våra tjejers händer och fötter. Efter några tappra försök med lilla Filippas små händer fick vi ge upp den tanken och prova med fötterna istället. Vi fick ihop några jättefina avtryck och efter ett tag var alla glada och nöjda.


Av någon anledning gick det lite bättre att trycka Filippas fötter än Pennis. Hon var... ja inte så medgörlig kanske. Här är resultatet i alla fall.


Filippas fötter.


Pennis fot.

Vi hann också göra gipsavgjutningar men de vet jag ännu inte hur de blev. Ber att få återkomma med resultatet.


Form i trolldeg där vi tryckte hand och fot. Sen hälldes gipset bara i. Smidigt.

En bra dag. Tyvärr inte lika bra avslutning för nu har Penni skrikit precis lika hysteriskt i en timma ungefär. Vanligt bebisskrik eller på väg tillbaka till var vi var?
Livrädd...

/e

Hur ser man ut när man är hungrig?

Så här ser man ut när man plötsligt kommer på att man är hungrig... det tar inte speciellt lång tid mellan de olika minerna heller så det gäller att mor och far är snabba som ögat med krubbet!


Nej nu tror jag att något konsigt händer. Undrar om jag inte börjar känna mig lite hungrig...


Nej, det här gillar jag inte alls faktiskt. Det är defenitivt hunger. Måste nog säga till nu...


Hallå... hunger säger jag!


GE MIG MAAAAT!

En av killarna i mitt liv...


Det här är min lillebror. Ville bara visa honom. Han är en av de människor jag är mest stolt över. Han är så duktig min lillebror. Och snäll.

Nu ska han och hans söta Evelina åka till Thailand över jul. Det unnar jag dem fast det blir nog allt tomt i Körschva! Bara han är glad är jag glad. Och han är glad.

/e

En annan typiskt mig grej!

För ett par år sen jobbade jag som kontaktlärare i en årskurs 6. En kväll på vårkanten skulle vi ha lite trevligt tillsammans klassen, deras föräldrar och så vi kontaktlärare. Vi träffades på kommenalbadet (frågan är ju om det stavas kommunalbadet?!), åt pizza, spelade brännboll och fotboll. Det var en jättetrevlig kväll och alla trivdes och hade roligt.

Jag kan bara inte låta det vara så tydligen...

Under fotbollsmatchen råkade en av mina elever (som jag hade väldigt tät föräldrakontakt med) skjuta ut bollen in i ett stort buskage. Han muttrade lite för att han skulle bli tvungen att hämta bollen och jag skulle då försöka dryga mig lite med honom och retas en smula. Vi hade lite den jargongen så det var inget konstigt med det egentligen. I huvudet tänkte jag säga något i stil med att bollen kom ut i buskarna med en liten glimt i ögat sådär ni vet. Istället hör jag mig själv ropa inför honom, hans föräldrar, alla andra i klassen och deras föräldrar:

-Hahaha han kom i brallan!

När jag isåg vad jag sagt fick jag panik! Jag kände att jag var tvungen att rädda situationen snabbt som bara den och ropar då istället:

-Neeej, han kom i byxan menade jag ju!

Här gick jag av planen och tog en paus. Fanns inget mer att säga.
Detta är så typiskt mig. Så jäkla typiskt mig!

Men nu kan jag i alla fall skratta åt det.
/e

onsdag 24 november 2010

Rapport från slottet, idag med.

Idag blev vi utskrivna från lasarettet på riktigt. Penni hade gått upp 176 gram på bara två dagar och hon äter 3 gånger så mycket som hon gjorde innan. Refluxmedicinen har börjat hjälpa och hon får inte lika svåra uppstötningar nu som innan. Vi börjar se ljuset. Men jag har fortfarande svårt att tro på det. Så fort hon gråter får jag lite panik och tror att det börjar om igen. Det kanske tar ett tag innan det släpper antar jag.


Vilken pärs detta har varit hörrni. Usch.
Men nu börjar vi om. En ny början.
Varje ny början kommer av en annan börjans slut (tar du vilken låt det är får du popcorn!).
Nu slutar början med bara gråt.
Nu börjar slutet med bara gråt.
Nu är det dags att börja sluta gråta.

Nu ler vi gott folk, visst gör vi?

Titta för övrigt vad stor min tjej har blivit nu!

(min mobilkamera är superbra,visst är den! Mycket bra! Inge suddiga bilder alls. Skönt!)
/e

Efterlängtat...


Vi börjar dagen såhär...
Obeskrivligt!

/e

tisdag 23 november 2010

När du kom...

Idag låg jag och vilade en stund med min älskade Penni på bröstet. Hon sov så gott efter en god måltid och till och med en stunds joller och skratt. Jag har svårt att beskriva känslan i mig när jag luktade på hennes varma mysiga huvud. Då kom jag och tänka på en dikt jag skrev för sisådär 4 år sedan. Dikten skrev jag till världens bästa Arons dop och den var ett försök att tänka sig in i hur det är att vara förälder. Nu fick dikten en ytterligare innebörd känner jag. Den beskriver hur det känns att få lukta i denna underbara lilla varelses hår.
Denna underbara lilla varelese som är min.



När du kom…

Tänk att hela världen förändrades
när du kom.
Allt man tyckt var viktigt
kom du och rörde om.
Allt man tidigare upplevt
överskuggades från första hej.
Allt man tyckt var livet
var bara en väntan på dig.

Tänk att hela världen förvandlades
när du kom.
Allt man tidigare sett som kärlek
var inget mot det som nu uppkom.
Allt man tyckt var färggrant
fick plötsligt en annan nyans.
Allt man tyckt var vackert
bleknade nu när du fanns.

Allt förändrade du, allt förvandlade du, alla förälskade du
När du kom…

/e

måndag 22 november 2010

Farmor gosar med barnbarnen!


Farmor Annika, kusin Alvin och så pigga Penni!
En jättemysig bild tycker jag!

/e

Rapport från slottet, dvs lasarettet...

Okej... här kommer en snabb resumé av dygnet som varit.

Mamman bröt ihop när dottern bara skrek. Ringde 1177, åkte in till barnakuten där heeeela dagen spenderades med att vänta.
Väl hos doktorn visades det att dottern gått ner istället för upp senaste veckan och förmodligen skriker av hunger. Hunger!
Mamman och pappan får infon att dottern måste vara kvar för observation och äter hon inte bättre måste sond sättas in. Mamman gråter till sig en extra söng och pappan får stanna kvar han med.

Med inget ombyte till varken oss eller dottern sover vi i kläderna vi har på oss. Härlig känsla av sunkighet!
Sista amningsförsöket medför katastrofalt skrikande och nu får hela familjen nog på de där brösten. De tas bort ur ekvationen och endast flaska ges. Först med ersättning och sedan bröstmjölk.
Mamman och pappan får en lugn dotter. En glad dotter emellanåt till och med. Framförallt upphör de hysteriska konstanta skriken. Mamman och pappan blir glada. Mycket glada.

Idag fick hela familjen åka hem på permission ett dygn innan vi behöver tillbaka till lasarettet. Vi måste mata den här dottern var tredje timma och skriva upp exakta klockslag samt hur mycket hon äter. Ikväll åt hon massor, mer än hon någonsin ätit! Nu sover hon.

Mamman och pappan hoppas nu.
Mamman är trött och lite ledsen. Men hon är nog ledsen för att hon är trött.
Det kanske blir bättre nu. Då skulle mamman och pappan bli gladast i världen.

Nu ska mamman hjälpa pappan bygga ihop en bröstpump!(?)


Gissa vems ögon som gnistrade när det visade sig att vi hade tv på rummet!!

Stor flaska till stor tjej!

/e

söndag 21 november 2010

Ledsamt inlägg från ledsen tjej.

Har ert barn skrikit någongång? Kanske ett bra tag i streck till och med? Kanske kände du dig då maktlös och otillräcklig? Kanske kändes det som att något slet sönder dig inifrån och ut för att du inte kunde göra något för att hjälpa? Kanske gick det såsmåningom över och bebisen blev glad igen?

Det blir inte min. I 4 dygn har hon gråtit och skrikit hysteriskt nästan varje vaken minut, med undantag för några stunder här och där på skötbordet.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag balanserar på gränsen till att bryta ihop nu känner jag.
Jag vet inte vad vi ska göra faktiskt.

/e

lördag 20 november 2010

Pfffttttssss....

Vi kommer in på vad jag bara kan hoppas är upploppet på det som varit ett tredygnsmaraton i skrikfest varje vaken minut. Den som skriker är då fortfarande Penni Tora Mari Widman-Wretling. Kanske skriker hon för att hon blev påtvingad 280 olika namn och hennes klasskamrater förmodligen kommer att somna innan hon hinner säga färdigt vad hon heter i skolan, men hennes far och mor kompromissade. Ingen gav sig så alla namn fick vara med.

Hur som helst... var var jag? Vad skulle jag prata om? Jo... vi spenderade kvällen i Kolsva tillsammans med min familj och min andra familj the Svansbos. Bror och hans tjej var hemma så det blev taccos för hela slanten. Trevligt faktiskt och Penni var ändå hyfsat lugn en stund. Ganska säker på att min tjej fått både reflux och kolik. Hon har så ont i magen, skriker så hysteriskt och spänner hela kroppen heeela tiden.

Vi stuvade sedan in oss i bilen och körde iväg hemåt för lugn lördagskväll i soffan. Då låter det konstigt i bilen. Skumt. Märkligt. Vi stannar omedelbart och upptäcker att vi fått punka. Suck. Suck. Suuuck (en sån här riktigt långdragen där man fyller lungorna till bredden och sedan river av ett riktigt suckläte som påminner mycket om åååååååååååhhhhhhhhhh).

Det måste vi alltså ta itu med imorgon för nu står vi här utan bil och det är det enda som fungerar när Penni går in i hysteriskt mode. Utan bil... hispan för både mor och dotter. Bil är prio. Så nu vet ni hur vi spenderar söndagen. Lagar punka. Eller ja... ringer någon som kan laga punka åt oss.

Jorå så atte.... det är roligt nästan jämt. Jo men det tycker jag. Allvarligt.

Nu ska jag dock försöka fokusera på det positiva så jag avslutar inlägget med att säga att jag är glad över min mamma och pappa. Väldigt glad. Tack! Från innersta delen av hjärtat mitt, tack!

/e

fredag 19 november 2010

Min fina lilla gaphals...


Lite suddig bild men ser ni fransarna... hon kommer att kunna flörta till sig vilket hjärta som helst! Synd för alla andra att hon aldrig ska flytta från sin mamma och pappa. Synd för alla killar att hon bara ska tycka om sin mor och far.

Ja synd är det men det kan ju inte hjälpas. Nu blev det så. Så blev det och så får det helt enkelt förbli. Det är ju inte mitt val utan något hon säger själv att hon vill. Hon säger det alltså. Inte jag. Och det hon säger måste man ju respektera. Jag tänker ju inte köra över hennes önskemål bara för att hon är barn. Barn har också känslor. Barn förtjänar också att få respekt och lyssnas på. Jag lyssnar på min dotter. Hon får helt enkelt som hon vill. Hon får bara vara med sin mamma och pappa i resten av sitt liv. Precis så som hon sa att hon ville. Hon alltså fortfarande. Inte jag. Hon.

Penni hjärta mamma och pappa är lika med sant. Alltid.

/e

Min terapi...

Min idol vad gäller bakning heter Kajsa och är syster till min sambo. Hon borde öppna ett eget café eller i alla fall catering vad gäller bakverk. Hur som helst... jag fick smaka ett bröd när jag var hos henne sist och blev förälskad! Det var inte så svårt att göra sa hon så idag när mor och mormor kom till undsättning och tog den söta lilla gaphalsen passade jag på att terapia (i kolsva heter det så!) mig med lite bakning.

Jag lovar er, det var inte svårt alls och väääldigt gott blev det! Jag utmanar er, den första som provar och ger rapport i kommentarsfältet är bäst!

Kavring

3dl filmjölk
2dl mörk sirap
2dl vetemjöl
4dl rågsikt
4tsk bakpulver





Blanda ihop alla ingredienser...


... och grädda i en långpanna 180 grader i 60 minuter.



Ta ut...



skär upp och avnjut!



Jag gjorde detta idag på mindre än 14 minuter(förutom tiden det står i ugnen såklart!), disk och undanplockning inräknat.

Klara, färdiga, gå!
/e

Hur oooooorkar du?

När jag berättar om hur min vardag ser ut med ett mer eller mindre för jämnan skrikande barn är det många som frågar mig just det. "Men guuuud, hur oooorkar du?!" Detta är en fråga som säkert är menad på ett snällt sätt. Kanske är det ett sätt att säga att man förstår att det måste vara jobbigt för mig. Så långt okej. Men ibland följs det också av ett "jag skulle aaaaaaldrig orka!" och det är här någonstans jag får svårt att se det som något välmenat.

Först och främst har jag inte lyxen att välja att inte orka. När hon som nu konstant skrikit i ett dygn ungefär kan jag inte sätta mig på en stol och säga "Nej tack, jag står över. Jag orkar inte mer." Jag kan inte ens överväga det. Istället får jag för 1000 gången slänga lillan över axeln och försöka vagga, vyssja och lugna. Det är det enda alternativet. Så skulle de flesta göra. De flesta skulle orka därför att det inte finns något alternativ.

För det andra vet jag inte riktigt varför folk känner att de behöver säga så till mig eller vad jag ska få ut av kommentaren. Om det är menat att jag ska känna mig duktig och stärkt av den så blir det plattfall av någon anledning för jag känner mig bara sämre. Vet inte varför. Känner mig absolut inte som någon superwoman som orkar med ett skrikande barn utan snarare blir det någon konstig känsla av att jag är värdelös som har ett skrikande barn från början. Jag förstår att folk inte menar så och att den känslan ligger hos mig men så är det i alla fall.

Så fråga mig inte hur jag ooooorkar. Säg hellre att ni förstår att det är tufft nu.
Sen hjälper det mig att orka att jag har hjälp av mina nära. De ger mig energi att köra ett skrikpass till. Så nu kör vi för nu vaknade hon...

/e

onsdag 17 november 2010

Jag skrattar ihjäl mig!

Jag sitter och tittar på gamla bilder och hittade en jag tyckte var jätterolig! Jag skrattar högt åt den här bilden! Den är så spontan och inte ett dugg stel tycker jag. Vi sitter så ledigt och hela bilden känns verkligen "laid back" (får jag förresten böter nu för att jag använder situationstecken kring ett ord?!). Jag vet inte vad ni säger men jag tycker den är hysteriskt rolig den här bilden! Fyra idioter och ett fat med frukt! Hahahaha!



För övrigt kan jag varmt rekommendera Tallin. Det gillades starkt. Det bästa med båten var att rummen låg så nära hytterna, tror Nina håller med mig! Dessutom hade de ju lyckligtvis inte heller flyttat några av rummen under natten! Skönt!

/e

Vi blickar framåt...

Idag har det (peppar, peppar) varit lite mindre av


och till och med en stund av


Maten är fortfarande lite problematisk och medicinen behöver ett tag på sig att verka men alla framsteg är inte baksteg i alla fall! Tänk om det är så att medicinen kommer hjälpa. Tänk om hon kan äta normalt utan att få ont och bli ledsen. Tänk om vi får ha en övervägande glad liten tjej här hemma.

Vi blickar framåt och visualiserar målet.
Vi kan se det.
Vi kan känna det.
Vi kan lukta det. (det här lät bättre på engelska känner jag)

Snart så!
/e

En typiskt mig grej...

Förra sommaren satt vi hos några vänner och grillade, sådär som man gör när solen så mycket som småtittar fram. Denna gång var det två andra par där som jag inte riktigt kände så bra än. Sånt är oftast inget som gör mig nervös, jag gillar att träffa nya människor. Det som däremot kan göra mig nervös är pinsamma tystnader då jag känner att det ligger på mitt ansvar att underhålla alla eller hålla liv i samtalet. Så även denna gång...

Vi åt och drack gott och stämningen var trevlig men ibland lite tryckt sådär som det kan bli första gången nya personer umgås med varandra. När middagen var färdigäten hörde man runt bordet av de flesta:
-Åh gud så mätt jag är! Jag borde inte ha ätit det där sista. Jag tror nästan att jag kräks, så mätt är jag.

Jag, som faktiskt för en gång skull hade tänkt på detta svarade:
-Jag är faktiskt inte så mätt. Jag stannade precis i rätt tid och känner mig lagom mätt för en gång skull.

Efter det blev det en liten sånhär pinsam tystnad där ingen kom på något nytt att samtala om. Jag kände att jag blev lite sådär nervös och att jag var tvungen att säga något... då hör jag mig själv säga (1½ minut efter föregående påstående vill jag tillägga!):
-Åh guuuuud vad mätt jag är verkligen! Jag tror jag kräks.

Det blev tyst igen och alla tittade förvånat på mig. Jag blev kall i nacken.
Ni som känner mig vet hur resten av historian går... jag försöker förklara eller prata bort det pinsamma vilket alltid slutar i ännu mer pinsamheter.

Detta är så typiskt mig. Så jäkla typiskt mig.
Ni som har kanal 5, titta på serien Christine så har ni mig i ett nötskal.

/e

tisdag 16 november 2010

Penni hos doktorn...

Familjen Widman-Wretling: Hej doktorn. Vårt barn skriker hela tiden och är missnöjd. Hon är ofta hysteriskt ledsen och arg. Hela eftermiddagarna och kvällarna faktiskt. Jättejobbigt är det.

Doktorn: Menar ni det där barnet?



/e

Reflux delux...

Igår morse fick det vara nog. Penni hade i stort sett börjat matvägra och hela söndagen var bråk och krig kring varje matning. Hon gallskrek och det slutade med att vi fick tvångsmata henne med flaska. Mycket obehagligt för alla inblandade.
När även natten hade krånglat tyckte jag att det räckte. Ringde bvc och jag tror hon hörde min panik och frustration så inom loppet av 5 minuter hade vi tid till både läkare och bvc utan att det fanns tider innan. Ullvi-tuna bvc är helt underbara!

Blev undersökta och fick åka till barnakuten i Västerås där vi fick vänta i vad som kändes som 12 år (men egentligen var 2½ timma) och sen blev Penni undersökt igen. Bägge läkare kom fram till samma sak: reflux. Egentligen är det bara att hennes magmun är outvecklad och det tar olika lång tid för olika barn. Reflux har ofta de barn man kallar kräkbarn men det är väl inte alla som lider av det. I Pennis fall har det kommit upp massa magsyra när hon fått uppstötningar och till slut blir det en liten inflammation som gör att det svider när hon kräks eller får uppstötningar. Det är väl därför hon inte velat äta... det har gjort ont helt enkelt.

Nu har vi i alla fall fått medicin och ska prova om det kan lindra hennes besvär. Vi hoppas på det så håll alla tummar ni har att det är slut på detta eviga gråtkalas. Det vore så skönt... för alla inblandade men speciellt för Penni.

/e

Glad tjej!

Igår var den en som somnade klockan nio efter en stunds lekande med familjen.
En som sov till elva då det var dags för en kort ammning.
En som sen somnade och sov gott i sin egen säng till klockan 5.
En som ammade och sen somnade om ganska direkt.
En som sov till halv 9 då det var dags att gå upp.

Ja alltså Penni sov och ammade hon också. På ganska samma tider faktiskt!

Idag är det två som är utvilade och glada.

/e

måndag 15 november 2010

Världens bästa inlägg...

Jag skulle precis skriva världens bästa och mest genomtänkta inlägg... men precis nu vaknade Penni så det blir inget av med det inte.

Synd... för det var bra!

/e

söndag 14 november 2010

Bland det svåraste jag gjort...

Idag har jag verkligen fått visa prov på styrka. Jag har fått visa att jag visst har karaktär och kämparglöd. Jag har fått jobba hårt med mig själv för att inte ge vika. Det var otroligt jobbigt och svårt, jag var till och med lite skakig och svettig av upplevelsen efteråt. Kände stort behov av att få prata av mig så att det inte låg kvar i kroppen. Så att inte känslan av sorg grodde och växte sig större och starkare.

Sambo lyssnade, tröstade och förstod.
Det kändes lite bättre då. Nu så här i efterhand känns det okej. Men jag vill inte vara med om det igen. Såret är fortfarande öppet och det kommer att behöva lite tid för att få läka igen. Om jag någonsin måste gå igenom det igen måste jag få förbereda mig innan så jag vet vad som kommer att krävas av mig. Först då kanske jag utsätter mig för det igen. Men det vette katten alltså. Som sagt... jag nästan skakar än.

Ni undrar säkert vad som hänt? Jag försöker just nu att samla kraft att orka skriva ner det...

okej... här kommer det...

Usch... det är inte lätt att prata om... Det liksom stockar sig i halsen och jag tycker synd om mig själv igen. Men jag biter ihop. Jag delar med mig av roligt och tråkigt.

Här är tråkigt:
Jag var på farsdagsfirande i Kungsör idag hos Jens far. Så långt var allt frid och fröjd. De hade bakat urgott fikabröd (flera olika till och med) och köpt två stora fina tårtor. Än så länge frid och fröjd. Till och med ren och skär lycka så här långt. Så nära mitt himmelrike man kan komma skulle jag vilja säga.

Då hände det... då slog det mig...

JAG FÅR INTE ÄTA NÅGRA SOM HELST MJÖLKPRODUKTER PÅ EN VECKA. INTE ENS MJÖLKPULVER! JAG FÅR INTE SMAKA NÅGOT AV ALLT DETTA JAG SITTER OCH TITTAR SVULTET PÅ! INTE NÅGOT ALLTSÅ. INGENTING.

Eller ja... de köpta pepparkakorna fick jag äta. De var goda. Det var nästan samma sak.

Men de andra sa att både tårtorna och bakverken var goda. Jag hörde dem knappt för jag var död inuti! Död!

Nu äter jag en mandarin och dricker te. Utan mjölk. Fantastiskt.
/e

fredag 12 november 2010

Det går snabbt i vändningarna...

Jag satt i soffan och åt frukost nyss. Penni satt i sin babysitter nöjd och glad faktiskt. Härlig morgon med andra ord. Sen började hon gnälla lite och inom loppet av 2 sekunder skrek hon. Jag han bara ställa ner koppen, resa mig och ta två steg fram till hennes babysitter. Då var hon redan tyst och såg ut såhär. Tvära kast må jag säga...


/e

Annorlunda fredagsunderhållning...

Tänk vad livet ser annorlunda ut nu mot för ett år sedan. Ni vet den där pirrande känslan man brukar ha på fredagar när man går till jobbet... den där kittlande glada känslan av lycka att nu är det snart helg. Ikväll får man göra vad man vill för man är ledig imorgon och så vidare. Ja ni vet.

Den betydde för ett år sedan också nästan alltid att kvällen bjöd på fest av något slag. Galna hattfester, lugna vinpimplarfester, hysteriska tjejfester, sena singstarfester eller bara spontana "vihadeingetannatattgöra-fester". Det var en grymt rolig tid och jag tror Josefin håller med trots all huvudvärk på lördagarna. Dessa fredagar gick jag i alla fall runt hela dagarna med pirr i kroppen för att jag visste att någon form av festlig aktivitet skulle äga rum.

Nu, bara ett år senare har jag samma pirr känsla när jag vaknar på en fredag. Jag känner samma kittlande känsla av att snart händer det något festligt. Att fredag är ingen vanlig dag. Det är en speciellt rolig och festlig dag. Enda skillnaden är att det festliga jag nu ser fram emot är en förmiddag med klapp och klang i kyrkan!

Så kan det gå på ett år...
/e

torsdag 11 november 2010

Litet förtydligande...

Någon frågade om jag var arg. Tyckte jag lät arg när jag skrev om min rätt att klaga.
Så jag måste nog förtydliga att jag inte alls menade det argt. Mer tänkte jag att många säkert tycker att det är trist att läsa om alla ledsna, jobbiga tankar. Känner dock ett behov att få det ur mig. Där fungerar bloggen som en bra ventilationsplats.

Livet är inte bra jämt. Om jag skriver om allt som är roligt måste jag ju också skriva om det som är tråkigt. Annars blir det ju inte på riktigt.

Så tycker jag i alla fall. Men jag menade inte argt.

/e

Mitt i allt det jobbiga...


Titta på dem... är de inte fina.
Mitt i allt det jobbiga är jag rörd över att jag har dem.
Jag blir varm när jag ser dem tillsammans.
Jag är så tacksam över att de är mina.
De är underbara bägge två.
Alldeles, alldeles underbara...
/e

Min blogg, min rätt att klaga!

Ja hörrni... jag vet inte om jag riktigt kan beskriva för er gårdagens eftermiddag och kväll vad gäller matningen. Inte heller dagens. Det var för mig alldeles fruktansvärt skulle jag vilja säga och klockan halv nio på kvällen hade Penni inte ätit egentligen någonting sedan klockan 11. Hon skrek och var hungrig men tog varken bröst eller flaska. Hon bara skrek hysteriskt så fort hon kom i närheten av mat och ändå verkade hon hungrig för hon letade samtidigt efter bröstet. Helt fruktansvärt tyckte jag att det var i alla fall. Jag var helt utpumpad när det väl blev kväll.

Halv nio gav vi henne ersättning och hon trugade lite först men efter en stund till och med log hon under tiden hon åt. Hon var sen efter det glad och somnade nöjd efter en timma ungefär. Hon sov helt knockad i 5½ timma och hennes mamma med så det var underbart! Under natten/morgonen har vi ammat två gånger och det gick jättebra. Konstigt. Men skönt.

Idag var vi på bvc och de förespråkar ju inte ersättning, eller ja de förespråkar amning om det fungerar ska jag väl kanske säga. De vill i alla fall att ja inte slutar amma och ger ersättning utan nu ska jag börja utesluta komjölk helt och hållet och testa om det blir bättre av det. Får inte amma nu så länge jag har komjölk kvar i kroppen (åt ost imorse) så jag fick köpa någon speciell ersättning på apoteket men den smakade pyton så då började vi helt enkelt om med skrikkalaset. Penni grimaserade och spottade ut och skrek som en tok. Hon åt kanske 10 ml och bara letade efter mitt bröst så till slut gav jag mig och ammade henne fast doktorn sa att jag inte fick. Då åt hon i alla fall en liten stund. Sen när vi skulle byta bröst började skrikfesten igen och hon åt inget mer.

Det är så j-la hemskt att se henne skrika på detta sätt. Ni får säga vad ni vill, barn skriker det är normalt. Detta är inte normalt. Detta är inte som det ska. Detta är framförallt inte acceptabelt för mitt lilla hjärta att behöva genomlida. Penni kan inte ha det såhär.

Jag vill amma. Verkligen. Och jag går med på att testa den här mjölkgrejen. Jag testar allt som kan få det bättre för Penni. Men om det inte efter två veckor är någon skillnad är det inget att prata om mer. Jag klarar förmodligen inte ens två veckor om det ska vara såhär. Jag vill att hon ska le när hon äter. Jag vill att hon ska jollra och prata och skratta när hon är vaken. Inte skrika, gråta, gnälla, ha ont, vara missnöjd. Jag vill att hon ska må bra. Inte bara bra heller förresten. Jag vill att hon ska må fantastiskt! Mindre än så är inte acceptabelt.

By the way... jag tänker inte ens ursäkta mig längre att jag är för personlig.
Min blogg, min rätt att ventilera. Min rätt att ösa ur mig. Min rätt att klaga.
Er rätt att trycka på det lilla krysset i översta högra hörnet.

/e

onsdag 10 november 2010

Bättre idag...

Det känns bättre idag. Avsevärt bättre.
Natten gick bättre. Avsevärt bättre.
Amningen inatt fungerade bättre. Hyfsat bättre.
Penni sov lugnt och skönt. Först från 20-02, sen från 03-06 och sist från 07-09.
Morgonen kändes rolig. Penni var glad. Nu sover hon igen.
Den där mamman är piggare och gladare. Avsevärt piggare och avsevärt gladare.

Tack alla ni för fina uppmuntrande ord! Jag känner mig uppmuntrad!

/e

tisdag 9 november 2010

Hormonhaggan rapporterar... läs på eget ansvar...

Jag är inte helt hundra i humöret nu för tiden. Idag gråter jag. Jag vet egentligen inte varför men för allt och ingenting. Det kan bero till en viss del på att jag endast sovit tre timmar inatt och spenderat övriga timmar med att vagga, vyssja, gå runt, bumpa på rumpan, sjunga osv... Penni däremot sov som en stock.
(Nej då, för er som inte greppade ironin där var det henne jag försökte söva alltså. Inte mig själv. Eller Jens. Penni pratar vi då fortfarande om.)

Hon har i alla fall gråtit varje vaken minut hela dagen vilket också tärt på mamman. Nu på kvällen har vi gett henne ersättning för första gången för att se om hon sover bättre inatt. Hon fick amma vanligt lite först men det går verkligen inte. Hon bara skriker och gråter och jag går sönder. Hon skrek och grät med flaskan i munnen också men efter ett tag hade hon i alla fall fått i sig tillräckligt. Nu sover hon som en stock så vi får väl se hur länge det håller.

Jag är ledsen över det faktum att amningen inte fungerar någe bra. Jätteledsen känner jag mig. Samtidigt är jag mer ledsen över att Penni får ont i magen av att det kommer för mycket och hon inte hinner svälja. Hon sätter i halsen och får ingen luft och sen är det kört, då skriker hon bara och kan inte äta mer. Hon äter med andra ord sig aldrig mätt nästan. Antagligen därför hon skriker hela tiden när hon är vaken. Mer mat = mer ont = mer skrik = mer hunger = mer skrik. Så nu fick det vara bra. Jag har kämpat länge. Jag vill amma. Jag vill verkligen amma men inte till priset av hennes välmående. Någon måtta får det vara.

Det är nu jag behöver er som säger att jag inte behöver vara ledsen om amningen nu inte kommer att fungera mer. Det är nu ni måste säga att inget förändras. Jag vet inte varför men får känslan att allt kommer att bli förändrat och annorlunda och inte till det positiva. Jag förstår att förmodligen låter jag bara knäpp men just idag gör det här mig rädd och ledsen. Det låter säkert sjukt men det känns som att jag förlorar henne lite.

Jag återkommer imorgon när jag förhoppningsvis har fått lite mer sömn i kroppen. Då kanske allt känns lättare. Jag tror det.

/e

måndag 8 november 2010

Min dotter - världsmästaren!

Penni har börjat med en ny grej nu låter hon hälsa. VM i "jagtänkeraldrigsomnasådetärfaseningenidéattniförsökertroattdetblirlugnochro". Hon tränar hårt och så fort hon blir trött börjar kämparandan lysa igenom. Hon fäktar och sparkar, gnäller och gnyr. Allt för att hålla sig vaken. Allt för sporten.


Hon är envis min dotter. Tränar som om det gällde livet. Tränar som om det inte finns någon morgondag. Vilken glöd. Vilket engagemang. Vilken karaktär.


Hon ger sig inte förrän hon stupar. Alldeles utmattad är hon då. Men oj så hon kämpat innan.

Jag tror att hon kommer att bli en vinnare. Denna gren känns hon som klippt och skuren för. Tänk att jag skulle få en dotter som blev så sportintresserad. Det har hon från sin far skulle jag tro. Det är inte utan att man blir lite stolt sådär. Min dotter, världsmästaren!

Här ser vi prov på hennes engagemang. Precis när man tror att hon ska ge upp, ge efter, visa sig svag...


...så tar hon ett krafttag igen och kämpar på. Fantastisk!

/e

Tomtar på loftet...

... eller snarare möss på vinden! Igår kväll hörde vi det där otäcka bekanta ljudet av små äckliga mössfötter som springer omkring. Det lät nere från utbyggnaden så Jens gick dit och kollade överallt innan han förstod att det är uppifrån det låter. Från vinden.

Alltså för er som tycker att det är så äckligt att ni blir stela av skräck och inte riktigt kunnat förstå vad jag skrivit:
VI HAR MÖSS PÅ VINDEN!
Eller kanske till och med råttor, det vet jag ju inte. Jag kommer i alla fall aldrig byta en fälla eller göra något som gör att jag måste ha med dem att göra. Helt vidrigt.

Soffan, jag förstår dig till fullo, och jag har inte ens sett mössen utan bara hört.
Iiiiiiiiiijjjjjjjjjuuuuuuuu (ljud av totalt äckel följt av en rysning)!

Undrar om de kan komma ner in i huset? I så fall flyttar jag.
/e

Uppskattad present!





Penni ligger och jollrar på sin fina filt som fina Britta gjort till henne! Penni har sagt urlänge att vi ska tacka så mycket för den så det gör vi. Tackar alltså! Den är underbar!

/e

söndag 7 november 2010

The Godfather 1, 2 and 3!


Mr Godfather himself!



Penni är så lyckligt lottad att hon har två gudmödrar som bägge är fantastiska!



Här är min lille (fast store nu) gudson Noel! Han tycker om Penni kanske mest av alla!

/e

Nytt tillskott till tjejligan!

Igår fick vi äntligen träffa det nyaste tillskottet till tjejligan vi håller på att skapa här. Hon var så liten så liten. Och söt. Så söt! Jag vet inte riktigt vem jag tyckte hon var lik men jag tror att det var lite mer pappa än mamma i henne. Det var så roligt att se dem som föräldrar. Konstigt det där men det ser ut som det alltid varit så. Pappan bar omkring på henne som om han inte gjort annat och mamman höll henne med sån självklarhet. Konstigt hur det blir... Nu är de föräldrar. För alltid. Ingen kommer de att älska så mycket som denna lilla varelse. Möjligen nästa lilla bebis de tillverkar. Nu ska jag sluta innan jag vinner pris för största hormonhaggan i världen!

Jaha annars då?
Jorå Penni vaknade vid 4 och här är vi nu. Fortfarande missnöjda bägge två och med påsar under ögonen som endast kan liknas vid G-kås stora plastpåsar. Nu ligger hon hos sin far och stirrar rätt fram. Helt utpumpad men vägrar sova. Sova är överskattat. Roligare att vara vaken. Roligare ja. Roligt, roligare, roligast.
Om ni behöver mig dricker jag kaffe. Hela dagen!

/e

torsdag 4 november 2010

Ny dag, nya tag...

Det är inte bara en dans på rosor det här med bebislivet. Penni är inge glad när hon är vaken och kvällarna är hon inge glad alls verkligen. Jag har försökt att vara lugn och tänka att det kommer att gå över men igår rann det över hos mig. Jag grät precis hela kvällen jag med. Stackars Sambo hade två gråtande tjejer i samma hus.

Jag vet inte om det är för personligt att skriva om sånt här på bloggen men jag tänker att nog måste väl fler ha upplevt denna frustration och desperation när det känns som att man inte kan trösta sitt barn vad man än gör. När det känns som att hon är missnöjd med inte bara situationen utan mig som förälder. Det är den värsta känsla jag hittills upplevt tror jag. Det i samband med att det gör mig så ont att se henne ledsen. Jag går sönder totalt när hon bara skriker hysteriskt.

Stor eloge till pappan som med jordens största lugn lyckas hålla ställningarna när både mamman och dottern bryter ihop en stund. Stor, stor eloge. Han är fantastisk.

Nu är det ny dag. Ny dag och nya tag. Snart är hon ju 3 och då börjar trotsen. sen blir hon 14 och då börjar... ja kanske det mest skrämmande... puberteten!

/e

onsdag 3 november 2010

Och så lite gymnastik...

Man läser och hör mycket om hur man på bästa sätt ska ta hand om en bebis. Alla säger olika och alla har rätt. Jag har noll koll för det mesta så jag försöker ta till mig av vad alla säger. Jag är tacksam för råd eftersom jag inte kan och vet hur man gör än. Nu har jag i alla fall hört att en bebis ska ligga på magen en liten stund varje dag för att träna nacken. Penni varken gillar eller ogillar det här men vi kör stenhårt och bättre och starkare blir hon.








Sen hjälper det ju när man har något roligt att försöka titta på. Här en morfar och mormor som hejjar på!