Vi kommer in på vad jag bara kan hoppas är upploppet på det som varit ett tredygnsmaraton i skrikfest varje vaken minut. Den som skriker är då fortfarande Penni Tora Mari Widman-Wretling. Kanske skriker hon för att hon blev påtvingad 280 olika namn och hennes klasskamrater förmodligen kommer att somna innan hon hinner säga färdigt vad hon heter i skolan, men hennes far och mor kompromissade. Ingen gav sig så alla namn fick vara med.
Hur som helst... var var jag? Vad skulle jag prata om? Jo... vi spenderade kvällen i Kolsva tillsammans med min familj och min andra familj the Svansbos. Bror och hans tjej var hemma så det blev taccos för hela slanten. Trevligt faktiskt och Penni var ändå hyfsat lugn en stund. Ganska säker på att min tjej fått både reflux och kolik. Hon har så ont i magen, skriker så hysteriskt och spänner hela kroppen heeela tiden.
Vi stuvade sedan in oss i bilen och körde iväg hemåt för lugn lördagskväll i soffan. Då låter det konstigt i bilen. Skumt. Märkligt. Vi stannar omedelbart och upptäcker att vi fått punka. Suck. Suck. Suuuck (en sån här riktigt långdragen där man fyller lungorna till bredden och sedan river av ett riktigt suckläte som påminner mycket om åååååååååååhhhhhhhhhh).
Det måste vi alltså ta itu med imorgon för nu står vi här utan bil och det är det enda som fungerar när Penni går in i hysteriskt mode. Utan bil... hispan för både mor och dotter. Bil är prio. Så nu vet ni hur vi spenderar söndagen. Lagar punka. Eller ja... ringer någon som kan laga punka åt oss.
Jorå så atte.... det är roligt nästan jämt. Jo men det tycker jag. Allvarligt.
Nu ska jag dock försöka fokusera på det positiva så jag avslutar inlägget med att säga att jag är glad över min mamma och pappa. Väldigt glad. Tack! Från innersta delen av hjärtat mitt, tack!
/e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar