En typiskt mig grej...

Förra sommaren satt vi hos några vänner och grillade, sådär som man gör när solen så mycket som småtittar fram. Denna gång var det två andra par där som jag inte riktigt kände så bra än. Sånt är oftast inget som gör mig nervös, jag gillar att träffa nya människor. Det som däremot kan göra mig nervös är pinsamma tystnader då jag känner att det ligger på mitt ansvar att underhålla alla eller hålla liv i samtalet. Så även denna gång...

Vi åt och drack gott och stämningen var trevlig men ibland lite tryckt sådär som det kan bli första gången nya personer umgås med varandra. När middagen var färdigäten hörde man runt bordet av de flesta:
-Åh gud så mätt jag är! Jag borde inte ha ätit det där sista. Jag tror nästan att jag kräks, så mätt är jag.

Jag, som faktiskt för en gång skull hade tänkt på detta svarade:
-Jag är faktiskt inte så mätt. Jag stannade precis i rätt tid och känner mig lagom mätt för en gång skull.

Efter det blev det en liten sånhär pinsam tystnad där ingen kom på något nytt att samtala om. Jag kände att jag blev lite sådär nervös och att jag var tvungen att säga något... då hör jag mig själv säga (1½ minut efter föregående påstående vill jag tillägga!):
-Åh guuuuud vad mätt jag är verkligen! Jag tror jag kräks.

Det blev tyst igen och alla tittade förvånat på mig. Jag blev kall i nacken.
Ni som känner mig vet hur resten av historian går... jag försöker förklara eller prata bort det pinsamma vilket alltid slutar i ännu mer pinsamheter.

Detta är så typiskt mig. Så jäkla typiskt mig.
Ni som har kanal 5, titta på serien Christine så har ni mig i ett nötskal.

/e