torsdag 4 november 2010

Ny dag, nya tag...

Det är inte bara en dans på rosor det här med bebislivet. Penni är inge glad när hon är vaken och kvällarna är hon inge glad alls verkligen. Jag har försökt att vara lugn och tänka att det kommer att gå över men igår rann det över hos mig. Jag grät precis hela kvällen jag med. Stackars Sambo hade två gråtande tjejer i samma hus.

Jag vet inte om det är för personligt att skriva om sånt här på bloggen men jag tänker att nog måste väl fler ha upplevt denna frustration och desperation när det känns som att man inte kan trösta sitt barn vad man än gör. När det känns som att hon är missnöjd med inte bara situationen utan mig som förälder. Det är den värsta känsla jag hittills upplevt tror jag. Det i samband med att det gör mig så ont att se henne ledsen. Jag går sönder totalt när hon bara skriker hysteriskt.

Stor eloge till pappan som med jordens största lugn lyckas hålla ställningarna när både mamman och dottern bryter ihop en stund. Stor, stor eloge. Han är fantastisk.

Nu är det ny dag. Ny dag och nya tag. Snart är hon ju 3 och då börjar trotsen. sen blir hon 14 och då börjar... ja kanske det mest skrämmande... puberteten!

/e

3 kommentarer:

  1. Jag förstår dig verkligen. När Vera skriker och inte slutar fast jag kör med alla "knep" jag kan känner man sig väldigt oduglig och undrar vad man gör för fel. Fast man får tänka att det är ju en bebis enda sätt att ventilera sig på. Jag tror inte dom är så ledsna och besvikna på tillvaron som det låter. Dom kanske bara känner sig trötta, frustrerade, varma, behöver göra sig av med energi, eller bara känner för att skrika "lite". Det kanske känns skönt att få skrika sig riktigt trött. Å hon känner sig trygg nog att göra det i famnen på mamma och pappa. Det märker man ju på lite äldre barn. Dom törs inte skrika och gråta lika mycket när föräldrarna inte är med.

    Det är min teori iaf. :)

    Kram /Helena

    SvaraRadera
  2. Det där var värmande och tröstande ord! Tack Helena! :) /e

    SvaraRadera
  3. Såklart man känner så,o det är absolut inge fel att känna så,för känslan går ju över..Men det är såå jobbigt när man är uppe i det..Skönt med en sambo som stöttar..//Kram på dej..Lotta o Emil..

    SvaraRadera