Jag har sett att många skriver sin förlossningsberättelse på sina bloggar. Jag satte mig ner och tänkte att för min egen skull kunde det vara kul att skriva ner och gå igenom den. Det finns ju dock inte så mycket att säga om min förlossning eftersom det var ett planerat kejsarsnitt. Jag kom in och blev serverad en bebis. Ungefär så känns det. Men i stora drag gick det till såhär...
Klockan 06.50 checkade vi in på hotell BB i Västerås. Sen fick vi vänta till 11.00 då operationen äntligen kunde börja. Klockan 11.15 kom hon ut och 11.30 (eller något, jag hade nog fått lugnande vid den här tiden så mitt tidsperspektiv är sådär) lades denna lilla bebis i min famn. Lyckan var obeskrivlig!
Mina minnen från förlossningen är lite hoppiga men ett väldigt tydligt minne jag har är när jag fick se henne för första gången. De höll en bebis 30 cm från mitt ansikte och frågade glatt,
-Titta, vad blev det för något då?
Jag minns att jag bara stirrade och kunde inte riktigt få till vad det var. Det enda jag tänkte var "en babian?! Har vi fått en babian? Jag tittade lite skrajset på Sambo som sa,
-Men det är ju en liten tjej!
-Är det en tjej, snyftade jag fram och hela jag fylldes av värme. Jag hade fått en dotter. En egen dotter.
Sen försvann alla från salen (eller inte de som fortsatte att sy ihop mig, men alla som var vid mitt huvud försvann ut med den lilla tjejen). När narkosläkaren kom tillbaka hörde jag mig själv säga till henne att jag hade fått en dotter. Det var så stort att jag var tvungen att säga det till någon.
Det är fortfarande så stort. Kanske därför jag vill skriva den här bloggen. Jag kanske fortfarande känner att det är så stort att jag bara måste få säga det till någon...
När hon lades i min famn sa jag till Sambo att det inte var en Stina. Det kändes som en Penni och han höll med. Så blev myran i magen Penni.
Min alldeles egna Penni.
Klockan 06.50 checkade vi in på hotell BB i Västerås. Sen fick vi vänta till 11.00 då operationen äntligen kunde börja. Klockan 11.15 kom hon ut och 11.30 (eller något, jag hade nog fått lugnande vid den här tiden så mitt tidsperspektiv är sådär) lades denna lilla bebis i min famn. Lyckan var obeskrivlig!
Mina minnen från förlossningen är lite hoppiga men ett väldigt tydligt minne jag har är när jag fick se henne för första gången. De höll en bebis 30 cm från mitt ansikte och frågade glatt,
-Titta, vad blev det för något då?
Jag minns att jag bara stirrade och kunde inte riktigt få till vad det var. Det enda jag tänkte var "en babian?! Har vi fått en babian? Jag tittade lite skrajset på Sambo som sa,
-Men det är ju en liten tjej!
-Är det en tjej, snyftade jag fram och hela jag fylldes av värme. Jag hade fått en dotter. En egen dotter.
Sen försvann alla från salen (eller inte de som fortsatte att sy ihop mig, men alla som var vid mitt huvud försvann ut med den lilla tjejen). När narkosläkaren kom tillbaka hörde jag mig själv säga till henne att jag hade fått en dotter. Det var så stort att jag var tvungen att säga det till någon.
Det är fortfarande så stort. Kanske därför jag vill skriva den här bloggen. Jag kanske fortfarande känner att det är så stort att jag bara måste få säga det till någon...
När hon lades i min famn sa jag till Sambo att det inte var en Stina. Det kändes som en Penni och han höll med. Så blev myran i magen Penni.
Min alldeles egna Penni.
/e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar