Jag har ju glömt att berätta något som gjorde mig lite besviken på mänskligheten i fredags. Jag och Penni var till fabror doktor för att lyssna på lungorna eftersom hon hade sån hosta (för övrigt var det inga fel). Haha måste tillägga här är Penni hostade så hon kräktes ute i väntrummet, snorade så det bara rann och skrek som en galning. Sen kom doktorn och vad tror ni hände... Penni låg på britsen och skrattade och jollrade med doktorn. Ingen hosta, inget snor och inte ett skrik så långt ögat nådde. Självklart!
Hur som helst... min ilska på mänskligehten var det vi skulle prata om... ni som har barn vet hur mycket det blir att släpa på när man ska någonstans och för er som inte vet kan jag berätta att det är jättemycket verkligen. Jag hade alltså en skrikande Penni på ena armen och med hjälp av den andra skulle jag då försöka få med mig min vinterjacka, Pennis overall, skötväskan, maxi cosin och alla mössor och halsdukar vi hade med oss också. Som ni förstår var det inte helt lätt. Doktorn kom ut och ropade upp Pennis namn, tittade och såg att jag kämpade med att få med mig alla saker och sen vände han och gick i förväg. I väntrummet satt det 4 stycken personer på stolar. Alla tittade och såg att jag kämpade samtidigt som Penni var jätteledsen. Ingen ens erbjöd sig att hjälpa mig bära. Ingen!
För mig är detta mycket underligt. Hur kan man bara sitta och titta på en sån sak utan att känna att det drar lite i hjälpsamhetsnerven. Har folk ingen sån längre? Jag blir så förvånad och besviken. Jag kommer alltid att erbjuda hjälp när det ser ut som att någon behöver det. Det värsta som kan hända är att denne tackar nej och ändå känner sig glad inombords för att det finns människor som fortfarande tycker att vi ska hjälpa varandra.
Så skäms på er ni som bara sitter. Hjälp till!
/e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar