Idag hände något som jag inte varit med om på länge. Något som gjorde att jag verkligen fick känna på hur skönt det är att vara vuxen. Hur skönt det är att förstå på ett vuxet sätt och känna därefter.
Jag fick en sticka i handen. En ganska stor sticka som satte sig fast riktigt djupt ner.
Jag tog fram en pincett men insåg att det inte skulle fungera och att jag skulle vara tvungen att göra sönder huden för att komma åt stickan. Kokade en nål och skred till verket. Efter en liten stund var jag ett litet sår rikare och en sticka fattigare. I det stora hela var det inte så farligt och gjorde inte speciellt ont alls. Jag var heller inte rädd eller nervös utan förstod att det skulle gå relativt smärtfritt att ta ut den.
Minns ni hur det var när man var liten och fick en sticka som sedan mamma eller pappa skulle plocka ut med en nål? Försök att komma ihåg. Tänk hårt och länge tills ni hittar den där känslan.
Håller ni med mig när jag säger att den nästan kan liknas med rädslan för döden? Så rädd var i alla fall jag. Jag visste att förmodligen kommer de använda en stor köttyxa alternativt motorsåg, kapa bort en ganska rejäl bit av min hand eller finger och med största sannorlikhet kommer det att göra så ont att jag svimmar. Jag berättade oftast inte direkt att jag hade en sticka för jag visste att då skulle den behöva plockas ut. När det uppdagades eller jag visade den darrade jag på rösten direkt och underläppen hängde (lika långt ner som en viss annan kroppsdel gör idag). En nål kokades och jag försökte febrilt komma på ett sätt att komma ur denna livsfarliga situation. När sedan min lilla hand lades i deras stora och nålen närmade sig fick jag nästan svårt att andas. Jag drog bort handen och bad dem vänta lite så jag fick förbereda mig. En gång gjorde jag så. Säkert två. Kanske till och med tre eller fyra. Sen fick jag skärpa mig och bita ihop. Men jag minns än idag den nervösa känslan.
Inte mycket kan liknas vid den känslan men det finns en sak till jag minns från när jag var liten som framkallade samma nervositet och obehag. Att ta febertermometern.
Nu är det i alla fall skönt att veta att om jag får en sticka är det inte lika med dödssmärtor. När jag ska ta febern gör jag det i örat på 2 sekunder och jag vet att det inte känns någonting.
Jag kan nu känna med förnuftet vilket underlättar många situationer.
Det var bara det jag ville säga.
/e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar