Innan jag fick barn hade jag en tanke (idag skulle jag vill kalla den lite lätt naiv) om att livet inte behövde förändras så himla mycket när jag fick barn. Att jag inte behövde förändra mig speciellt mycket bara för att jag blev mamma. Sen kom graviditeten och redan då smög sig förändringen sakta men säkert fram.
Sen kom Penni. Undrar ni om jag har förändrats något sedan hon kom? Jag skulle vilja säga att det är totalt omöjligt att inte förändras i samband med föräldraskap. Från en minut till en annan kom det något som blev hela min värld, vare sig jag var beredd på det eller inte. Mina dagar går ut på att se till att Penni mår så bra som möjligt, från minut ett vi vaknar till vi lägger oss på kvällen. Pennis behov är numera mina behov.
När jag är utan Penni kan jag i små stunder komma tillbaka till den Emelie jag var innan. Ibland till och med längre stunder. Men förr eller senare slår det mig alltid. "Vad gör hon? Sover hon? Gråter hon? Skrattar hon? Mår hon bra?". Det är oundvikligt.
Livet kommer aldrig mer att bli det samma igen. Jag kommer aldrig mer att bli den samma igen. Inte helt. I stunder kan jag komma nära och det är skönt. Men helt den samma Emelie kommer jag aldrig att kunna bli eftersom nuvarande Emelie är Pennis. Helt och hållet Pennis.
Men jag måste säga att nu när Penni är här skulle jag inte vilja ha det något annorlunda. Jag gillar att vara Pennis. Så ja, jag har förändrats till den grad att jag nu ser förändringen som något positivt. Det ni!
Det gjorde hon, den lilla rackarn. När hon kom.
/e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar