Glädjestamp!

Minns ni när man var liten och blev riktigt riktigt glad? Om ni har glömt känslan kan ni passa på att titta på ett barn som blir exalterad och riktigt glad över något. Det finns ingen bättre reaktion än den ett barn har i det ögonblicket!

Jag såg Pennis kusin Tyra bli riktigt exalterad och glad idag när hon såg lilla Tessie. Hon tjöt och stampade liksom med benen. Hon blev med andra ord så till sig att hon inte kunde stå still. Underbart att se!

När tappar man den reaktionen? När slutar man bli så uppspelt över saker? Varför stampar eller hoppar vi inte av glädje längre? Det är ju en sånt härligt sätt att uttrycka glädje på. Jag tror jag ska börja med det. Fast det blir ju inte alls lika härligt om det inte är spontant förstås.

10 spänn till den som får mig att rent spontant hoppstampa av glädje!

Tessie, Tyras glädjeobjekt, som för övrigt gör en dans när hon blir riktigt uppspelt.
Det funkar också för en 10:a. Dans alltså.

/e