Fuck potatoes!

Nu har vi stött på ett litet bakslag med det här med potatisandet. Penni har bestämt sig för att det är djävulens åkomma och gallskriker så fort hon känner lukten av det. Hon spottar och fräser och skriker som om vi försöker ha ihjäl henne. Idag sparkade hon med både benen och armarna (man kanske inte kan sparka med armarna i och för sig, viftade då! Vad petnoga ni är!) och skrek det absolut högsta hon kunde precis hela tiden vi försökte mata.

Vi var precis som de där föräldrarna på reklamen som försöker ge barnet en macka med leverpastej (eller vad det är först). "Titta här Penni... mmmmm vad gott! Åh potatis som är så gott. Smaka lite då... mmmm vad gott. Snälla smaka lite då Penni, jättemumsigt. Kom igen då... Snälla." Tji fick vi för hon åt inte ett kryddmått ens. Tips hur man gör så hon tycker det är kul igen? Jag blandar potatisen med mjölk så hon ska känna igen smaken men hon är oresonlig kan jag tycka.

Aldrig mera potatis säger jag! Fuck potatoes!
(det är inte jag som lärt Penni det ordet, vet inte vem det kan vara men hon snappar upp allt nu verkligen!)

För övrigt sa jag innan jag fick barn att jag ville ha en dotter som skulle vara som Lotta på bråkmakargatan. Jag tar tillbaka det nu. Eller ja... den här lilla dramaqueenen kommer att få Lotta att framstå som världens mest medgörliga barn. Jag tror att om ett par år kommer min mest använda kommentar att vara:
"Du kan säga vad du vill istället för att lägga dig på golvet och skrika Penni. Det hjälper inte mamma att förstå vad du menar."

Skönt att jag kommer att kunna vara pedagogisk i min uppfostran i alla lägen. Aldrig tappa tålamodet. Alltid veta vad jag ska säga och göra. Alltid vara konsekvent. För visst är det väl precis så, föräldraskapet? Eller har jag fått något om bakfoten?

/e