Tänk er att någon tar tag i skinnet på din bröst korg och sliter. Sliter, sliter, sliter och sliter tills hela bröstkorgen är bar och då rycker och sliter lite till. Så känns det i mig när Penni skriker hysteriskt. Jag vill bara ta henne och klistra fast henne mot min kropp och aldrig släppa henne mer.
Det är den värsta känslan jag någonsin upplevt och nu är det inte så ofta som förut. Man kunde tro att jag blev van under de där två månaderna hon skrek så för jämnan men det är lika jobbigt varje gång. Precis lika jobbigt. Även fast jag också vet varför hon skriker. Precis lika jobbigt.
Blir det lättare, ni som varit med ett tag? Eller kommer bröstkorgen alltid att slitas ren på skinnet varje gång hon skriker?
/e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar