Tålamod som en 10-åring!

Jag rensade ju ur en massa gamla kartonger nyss med saker från när jag var liten... här är en annan grej jag hittade som visar en del av min personlighet då.

Det här är Emelie 10 år kanske. Jag minns till och med den här ska jag säga, det var något jag fick i present och jag var jättepeppad att få komma igång och brodera på den. Om ni tittar noga på bilden ser ni att det är olika dukar med förtryckta motiv där man ska brodera så blir det fint. Det är tanken alltså.

Den här kära donnan (emelie 10 alltså) valde att börja med grön duk och lila tråd. Ursnyggt!
Hur gick det då?

Två snygga kors blev det sytt. Sen blev det fel på den tredje och vad gör tålamodsguden då? Struntar i hela skiten. Blir arg och kastar allt åt h--vete (det känns inte som att jag svär om jag skriver det såhär)! Stoppar hela presenten längst ner i en låda för att aldrig ta fram den igen. Det var ju ändå en dum grej det där! Vem vill brodera?! Det är inte ens snygga motiv förtryckta på de där dumma dukarna... och så vidare och så vidare kan jag tro att jag tänkte!

Det är tur nu att mitt tålamod inte är som det var då. Nu kan jag ägna längre tid åt att försöka och försöka utan att bli arg. Speciellt när det gäller att sy (är det inte så Jossan?). Jag broderade ju farmor på en vetekudde till Pennis farmor. Det blev snyggt och fint och när jag stötte på hinder andades jag lugnt och rättade till dem. Precis som när jag stickade en mössa!

Eller så blev broderiet på vetekudden så fult att jag fick hävda att det skulle se ut som ett barn hade skrivit det, att det var planen hela tiden. Ungefär 100 gånger förbannade jag mig själv och hela världen för att jag fått en så urbota dum idé som att brodera. Det var ju ändå en dum grej det där! Vem vill brodera?! Det var inte ens snygga bokstäver som han som kom på alfabetet kom på... och så vidare och så vidare! Mössan var så idiotisk att jag blev vansinnig och ringde Jossan och hotade med att kasta hela mössf-n åt h--vete (förlåt pappa men jag måste svära här för att betona hur arg jag var! Ungefär som när du pekar finger åt andra bilister du vet.)! Aldrig mer skulle jag göra något så dumt som att sticka! Det är ju ändå en dum grej det där! Vem vill sticka?! Det blev inte ens snygga maskor... och så vidare och så vidare!

Som sagt, skönt att man har utvecklats i sin personlighet sedan man var 10 år. Det känns bra. Jag går framåt liksom känner jag. Framåt och uppåt. Snart kanske jag ska prova knyppla... det skulle jag nog verkligen gilla tror jag!

/e