Vid gröten imorse hittade jag inte katrinplommonpurén. Letade överallt men ingenstans fanns den. Jag misstänkte såklart den enda som var vaken med mig men hon hade i inte sett den sa hon. Hon blev lite halvirriterad och tyckte att hon alltid får skulden för allt här hemma. Kanske borde jag titta mig själv i spegeln innan jag anklagar alla, sa hon. Aldrig skulle det falla henne in att äta katrinplommonpuré utan att fråga först. Mer väluppfostrad än så hävdade hon att hon är.
Utan egentliga bevis kunde jag ju inte göra mer. Men känslan satt kvar i mig ändå. Något sa mig att det trots allt var hon. Det kändes som sist, jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var men något kändes bara inte rätt. Frågar ni mig så var det nog hon i alla fall. Men hon nekar alltså fortfarande och det är klart, de där stora blå ögonen ser ju ganska oskyldiga ut faktiskt. Det får jag ändå ge henne.
/e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar