Lägg av vid läggning!

Hörde jag er fråga hur min gårdagskväll gick? Med läggningen av min söta, aldrig problematiska ängel? Ja men visst kan jag dela med mig av det. Inga problem. Eftersom det gick totalt smärtfritt och på några minuter. I alla fall om man räknar två timmar som några minuter!

Penni var urtrött och bara gnällde, kliade sig i ögonen och grät. Jag försökte vänta så länge det gick för att hon skulle vara så trött att hon inte orkade protestera så mycket. Vi började nedvarvning strax efter sex. Satt i knä, åt lite välling och bara tog det lugnt.

Här tänkte min hjärna: Härligt, det här blir inga problem. Vi har ju så mysigt tillsammans. Det här är världens lättaste barn jag har! Underbart!

Halv sju gick det inte mer så jag la ner lillan i sängen. Först var hon lugn och direkt började ögonen gå ihop. Jag sjöng och hon protesterade inte alls.

Här tänkte min hjärna: Härligt! Hon kommer somna snart. Jag är den bästa läggaren i världen. Det lönar sig att försöka planera och räkna ut dagen! Underbart!

Sen kom hon igång. Hon sparkade igång festen så att säga. Och vilken fest det blev! Länge och väl höll vi på och när man trodde att inga krafter fanns kvar att ta i med gjorde hon ett ryck och satte igång igen. Halv åtta trodde jag äntligen hon somnat så jag gick ut och värmde mig lite mat.

Här tänkte min hjärna: Okej, inte den bästa läggningen men ändå. Nu sover hon skönt och jag får äntligen äta min mat. Sen kanske jag skulle... (här avbryts min hjärna av partypinglan nummer ett som helt plötsligt sprakar igång efterfesten där inne!)

Vi började om igen och jag sjöng för allt mitt liv var värt. Hon också. Fast inte på samma låt förstås. Ett tag skrek hon så att hon inte fick någon luft och nästan kräktes.

Här tänkte min hjärna (varnar här igen för svordomar pappa så läs ej): vad  är det för djävla skjorthelvete jag har på mig. Den måste av! Den kliar och är varm och spänner vid armarna och av ska den. Vad i hela djävla helvetet får jag inte upp de här idiotiska knappdjävlarna för. Jag sliter upp dem, jag lovar. Jag tar skjortfan och sliter sönder varenda ful söm och kastar den åt helvetet. Av då för faaaaan!

Sen lugnade hon ner sig (och jag med). Hon höll min hand och jag sjöng. Varje gång hon somnade till skrek hon till men så länge jag satt där och sjöng så lugnade hon sig snabbt. Halv nio somnade hon. Halv nio!

Någon liten smartbyxa undrar nu säkert varför jag inte tog upp henne under den här tiden eftersom hon förmodligen inte var tillräckligt trött... för er vill jag förtydliga att hon var så trött att hon inte ens orkade hålla ögonen öppna under hela festen. Hon somnade 372 gånger men varje gång hon somnade till vaknade hon och skrek i hysteri. Varje gång hon somnade trodde jag att nu somnar hon på riktigt. Den här gången orkar hon inte kämpa emot mer. Och varje gång hittade hon extra kraft. Det är en härlig fas det här.

Det konstigaste är att nu, sisådär en och en halv timme sedan hon vaknade från förmiddagsvilan la jag ner en gnällig och ledsen Penni i sängen, gungade den i två minuter och sen sov hon. Utan ett pip. Var är logiken i det? Någon som känner igen detta som kan komma med smarta råd? Eller osmarta, de kanske till och med fungerar bättre!

Hur som helst sov hon sen från halv nio till halv sju så det får hon stående ovationer för!
Min söta, ibland lite problematiska ängel.

/e