tisdag 23 oktober 2012

Happy feet!

I februari-mars någonstans kom mina problem med fötterna tillbaka. På tre-fyra veckor blev det så illa som det i förra vändan tog flera månader att bli.

Snabbt eskalerade det onda så att jag fick börja förlita mig på kryckorna igen. Minns inte när detta var... april kanske? I slutet på april kunde jag knappt gå och sjukskrivningen blev ett faktum. Först på halvtid men i maj någongång blev jag helt sjukskriven med konstant belastningsmärta.

I takt med att jag blev tyngre blev smärtorna värre och värre. Under sommaren var jag som sämst och kunde inte på ett tillfredsställande sätt ta hand om hemmet, mig själv och min dotter och fick därför bo hos mina föräldrar i lysekil då Jens jobbade. Jag hade kryckorna ständigt och använde rullstolen ofta för att kunna åka med till affären eller så. Jag var ofta rädd och ledsen.

I augusti kom Lotta. Efter tre dagar på bb slog det mig att det inte alls gjorde lika ont längre när jag gick. Efter ett par-tre veckor kunde jag gå på ICA utan kryckor och utan att gråta efteråt. Nu, åtta veckor efter förlossningen kan jag stå på fötterna i 30 minuter och kratta min framsida utan att få speciellt ont alls. Jag använder aldrig kryckorna och behöver aldrig kyla ner fotsulorna längre. Jag har ont då jag överanstränger mig, men det kan jag gärna lev med.

Inga ord kan säga hur glad jag är över detta. De finns inte än de orden som rymmer tillräckligt mycket så jag får i så fall hitta på dem själv. Men hela mitt liv har blivit lättare, roligare och ljusare igen. Jag uppskattar varje steg, det gör jag verkligen! Jag uppskattar alla de små saker jag bara för ett par månader inte kunde göra... handla, gunga min dotter, kratta löv, stå och duscha, städa, gå på stan alla de saker man annars tar för givet. Allt det älskar jag att jag kan göra! Jag älskar att jag fått tillbaka mina fötter igen.

Till nästa gång (vi håller tummarna för aldrig)...



/iPhonemelie

1 kommentar:

  1. Helt fantastiskt.
    Tänk vad en graviditet gör med kroppen, den spelar verkligen sitt egna lilla spel.

    Jag är jätteglad för din skull, att du kan leva "normalt" igen.

    Många kramar till dig

    SvaraRadera