När vi åkte hem från BB med Penni för ungefär två år sedan grät jag hela vägen från det att vi sagt hej då tills nästa dag ungefär. Jag grät över allt som var sorgligt, roligt, vackert, läskigt, lyckligt, förvånande, otäckt och så vidare. Mest grät jag för att Penni så småningom kommer att flytta hemifrån. Dessutom tyckte jag att Jens var himla okänslig som inte tyckte att detta var lika sorgligt som jag där jag satt och fulgrät med snor inblandat.
Jag grät också för att jag var tvungen att lämna min bubbla som var BB, lämna de lyckligaste dagarna i mitt liv som det kändes då trots (eller kanske tack vare?) att jag varit morfinhög en stor del av dessa dagar och sett citronfjärilar och babydollsköterskor i förlossningsrummet och somnat mitt i meningar bland annat. När vi satte oss i bilen snyftade jag fram att vi minsann skulle ha 10 barn och att det inte var något att diskutera! 10 gånger till var jag tvungen att komma till detta fantastiska ställe!
Nu ska jag få komma dit igen inom en rimligt snar framtid. Det känns spännande och roligt och jag längtar verkligen inte bara dit utan efter den här lilla bebisen. Tiden fram tills känns som en evig väntan och för varje dag blir jag mer och ner förväntansfull.
Däremot måste jag kanske ta tillbaka det där med 10... jag vet inte jag, så underbart mycket älskar jag inte halsbrännan, andnöden, yrseln, sömnsvårigheterna, den nattliga foglossningen, osmidigheten, avsaknaden av snygghet (it's a word!) och allt det där andra som kommer med en graviditet som är onämnbart i detta forum på grund av att jag önskar er maten kvar i magen.
Nyss låg jag här och tyckte att det är väl självaste fasen att jag inte ska få andas nu då på 10 veckor. Andas är väl inte så viktigt i och för sig, mer av ett lyxproblem kanske, men ändock. Lite skönt kan det ju vara. Hur som helst flipprade jag då förbi "Förlossningskliniken" på tv och hann se en ny liten bebis födas. Vad tror ni att jag gjorde?
Grät. Såklart. Och plötsligt kändes alla krämpor små och oviktiga i sammanhanget. Jag behöver inte andas eller sova så länge jag får vara med om de där små ögonen som ser på mig för den allra första gången. Som tittar upp på sin mamma och bara iakttar. Inget är för jobbigt att göra i 10 veckor till när man tänker på det ögonblicket.
Så vem vet, det kanske blir 10 i slutändan trots allt. Jag tvivlar på det men de där ögonen... oj, oj... de där underbara ögonen.
/iPhonemelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar