söndag 17 juli 2011

Dagens sju bästa minuter...

Penni är nybadad och har pyjamas på sig. Det är dags för kvällsslurken välling så jag tar henne på höften och flaskan i handen och går mot soffan i vardagsrummet. Hon är ivrig och försöker stoppa flaskan i munnen innan vi hinner fram och jag tar en chansning. Jag lägger henne i famnen som när hon var bebis, så som hon nästan aldrig låter mig göra längre och snabbt som ögat stoppar jag in flaskan i munnen så att hon inte hinner protestera över positionen hon hamnat i.

Hon ligger så och äter. Ser på mig, på mina ögon. Jag fylls av värme i hela kroppen när hon ser mig i ögonen. Jag stryker henne på ryggen försiktigt, vill inte störa henne när hon äter men jag vet att hon tycker om när man gör det. Skulle kunna göra vad som helst i hela världen för den här lilla. Bara för att hon ska må bra. Det har plötsligt blivit mitt enda mål med dagarna egentligen. Då händer det. Det som stannar världen. Det som får mig att fullständigt tappa fattningen... Hon tar min hand i sin och håller kvar. Släpper inte ens efter en liten stund som hon brukar utan håller den ett tag. Jag känner så mycket kärlek i kroppen att jag får svårt att andas. Om jag skulle bli strandad på en öde ö och tiden där skulle stå still skulle jag vilja bli fast precis i den här situationen. I den här positionen.

Hon släpper efter en stund men viker inte av med blicken. Hon leker med min näsa. En lek som egentligen mest gör ont på mig men så länge vi sitter i den här bubblan av lycka bekommer det mig inte. Hon får. Jag hör att någon försöker säga mig något men just nu, precis i detta ögonblick finns inget annat än hon för mig. I dessa sju minuter är hon det enda jag kan registrera och ta in. I sju minuter sitter vi så och andas kärlek. Sju minuter av ren och skär lycka.

Sen vill hon inte äta mer, krånglar sig ur min famn och ler sitt busiga leende där alla fina tänder tittar fram. Nu är det färdigmyst för denna gång. Nu får jag vänta till imorgon. Men det hon inte vet är att dessa sju minuter fyller mig hela resten av kvällen. Lyckan, värmen och kärleken sitter kvar så mycket längre än så. Om jag glömmer allt annat om hur det var när Penni var så här liten så är det ok, bara jag får minnas den här stunden och känslan den gav. Dessa sju minuter vill jag minnas till jag är hundrasju.

/e

1 kommentar:

  1. Åh vad fint Emelie! När jag läser så tänker jag på låten "Lilla barn" med Sarek. Så skönt att det äntligen blivit bra! Kram!

    SvaraRadera