Det går så fort...

Mina älskade barn. Om några år är ni vuxna. Inte längre mina små. Inte längre mina nästan alls. Ni blir era egna. Gör vad ni vill och känner för. Utan mig. Jag får se på från sidan. Och hoppas att allt går bra som ni gör. Jag får älska er från en bit bort. Ibland nära, men oftast på avstånd. För så fungerar det, livet. Jag har er till låns. En stund.

Sen, om allt går som det ska, flyger ni ur boet och blir stora. Självständiga. Kan själv.

Men för nu är ni mina helt. Och jag får vara er trygga punkt. Jag får ha er som mina, nära. Jag får kramar och pussar och gos. Jag får leenden och skratt när jag busar. Jag får hålla er i handen när ni går, ha er i famnen när ni är trötta eller ledsna. Torka varje tår och dela varje skratt. Andas varje andetag tillsammans.

Så jag tänker njuta av den tid ni är mina. Den tid vi sitter ihop, så nära. Jag tänker njuta av er nära.

Det går så fort ändå.

/iPhonemelie