Tre generationer av gungande kärlek...

En blivande mamma köper för dyra pengar en gunga. Inte en sån du nu tänker på med en platta och två snören, utan en korgstol man hänger i en krok i taket för att sedan kunna sitta och gunga i. Hon köper den med tanke om att kunna sitta i den och gunga sin bebis till sömns, något hon också gör.

Bebisen blir bebisar. Bebisar blir barn, tonåringar och unga vuxna tillsammans med gungan. De gungar med skratt i magen som små, med pirr i kroppen som tonåringar och för lugn i själen som unga vuxna. Gungan har välkomnat alla de åldrar, alla humör och alla sinnesstämningar. Aldrig ifrågasatt, bara gungat.

I gungan har den första lilla bebisen efter vägen skrattat, gråtit, ätit, njutit, bråkat, samsats, skrivit, pratat, pluggat, slappat, vuxit och framför allt gungat. Den har följt med tiden och följt med bebisen genom hela uppväxten. Alltid varit med. Alltid varit en älskad plats.

Den första bebisen är vuxen nu, med egna små bebisar att gunga. Året är annorlunda, familjen är annorlunda, bebisarna annorlunda. Men gungan... gungan är den samma.




Nu är det nya bebisars tur att gunga sig genom livet. Att glädjas och sörja och allt däremellan med lite svaj. Att vaggas till trygghet i hemmet.

Det är vad gungan tillfört den första lilla bebisen. Mig. Nu får jag ge det samma till de mina. Jag hoppas de ska älska den lika mycket som jag och min bror har gjort.
(Vi pratar om delad vårdnad av den i framtiden för ingen vill se ett liv utan, så mycket har den betytt. Så mycket hoppas jag den ska komma att betyda.)



Välkommen hem till mig denna sommar käre gamle vän!






/iPhonemelie