måndag 9 juli 2012

Livet.

Man säger ofta att det hör till livet att det går upp och ner. Att det är roligt ibland och jobbigt ibland och att ingen går lycklig för jämnan. Alla får sin del.

Jag har blivit väldigt varse om att det stämmer både vad gäller obeskrivlig glädje och lycka över massor med saker och händelser i mitt liv men också med de jobbiga, smärtsamma och ibland hjärtslitande känslor som kommer med perioder av något jobbigt, i mitt fall smärta.

Att se sin dotter gråta med skorna i hand vid dörren och ropa gå ut, gunga, gå ut, gunga mellan gråten och känna att allt jag kan erbjuda dig idag min älskade lilla vän är tv eller sittande innelek. Att se trädgården växa igen lämpad Tarzan och all hans lek med lianer, att sitta mitt i allt stök av golv i behov av dammsugning, badrum i behov av rengöring, tvätt, uppackning, matlagning och allt annat som hör ett hushåll till... och känna att det finns inget jag kan göra idag alls förutom att ligga ner... Det är... frustrerande milt uttryckt och ibland tar de bara tag i en känslorna.

Jag vet att det är ett världsligt problem egentligen just den biten men idag tog den mig helt. Jag bröt ihop och kunde inte annat än att ligga i en hög på golvet och gråta hysteriskt medan min dotter gjorde det samma i rummet bredvid. Några minuter gjorde jag det tills jag kunde samla mig nog att ta henne i famnen och svälja min egen frustration, rädsla och maktlöshet inför min egen situation.

En rädd Penni grät och tittade på mig med ögon som behövde veta att mamma håller ihop, mamma är här, trygg och hel som hon ska vara. "Ingen fara älskling, mamma är bara snorig!" Gråten, smärtan, ilskan och rädslan rev i hela kroppen men hennes ögon rev mig mer. Jag plockade ihop mig själv och svalde allt mitt. Jag bet ihop och började om. Tryckte på reset och vi lekte sittlekar inne. Hon blev glad igen och jag med av henne. När hon somnat dammsög jag av huset sittandes och krypandes på knäna. Det kändes konstigt nog bättre. Renande i dubbel bemärkelse av någon anledning.

Eftermiddagen blev sen bra. Jag har varit glad och min lilla också. Den kan vända känslan från en förmiddag till en eftermiddag. Det är både bra och jobbigt antar jag. Idag vände det åt rätt håll.

Jag valde först att inte skriva något på bloggen om det då jag ibland är rädd att jag är lite för ärlig och personlig med mina känslor. Men i denna stund med åskan mullrades utanför tänker jag att det säkert inte bara är jag som brottas med jobbiga saker, vad de än må vara. Kanske det kan vara befriande för någon att läsa någon som säger att ibland orkar man inte, ibland bryter man ihop för att man kan inget annat. Sen plockar man ihop sig igen och kämpar på, för så fungerar det ju oftast. Det är inte onormalt eller farligt att känna, vad än känslorna må vara, det är farligare att aldrig göra det tror jag. Livet är inte alltid solsken, glada barn, harmonisk familj som alltid får bort fläckarna från sin vittvätt och fågelsång. Livet är roligt, lyckligt, spännande, läskigt, sorgligt, orättvist, och hjärtskärande jobbigt. Allt på samma gång ibland.

Jag antar att vad jag försöker säga är att om du är som jag och inte alltid klarar av att vara Via-tvättmedelsmamman, inte alltid gör rätt i situationer, inte alltid är konsekvent, pedagogisk, smart, rolig, duktig, glad, uppmuntrande och elegant så är det helt ok. Du är som jag och många andra med mig. Du är mänsklig. Mänsklig är upp och ner. Ner och upp.

Mänsklig är enligt mig mycket mer intressant än alla Via-tvättmedelsmammor i världen! Så därför delar jag med mig av även det jobbiga. Är det obekvämt så finns det ett hav andra att roa sig med. Är det skönt och igenkännande så har det haft önskad effekt. Vi gör så gott vi kan, mer kan man inte begära!

Och även det mörkaste ljusnar.

/iPhonemelie

4 kommentarer:

  1. Emelie, jag får ont ända in i själen av att läsa det här. Ljusningen är att det alltid blir bättre någon gång, och att du har styrkan att inse det. Linda

    SvaraRadera
  2. Emelie, jag får ont i själen av att läsa det här. ljusningen är att det alltid blir bättre tillslut - och att du har styrkan att inse det. Linda

    SvaraRadera
  3. Jaha, så kan det gå när man använder telefonen och skriver på......

    SvaraRadera
  4. Skönt med ärliga människor! Vad det än handlar om liksom... Jag känner igen mig i det där maktlösa "sittandes i all skit". Och det du skrev i ett annat inlägg om att man känner sig lite skamsen när man ber om hjälp. Så tack, för mig är det jätteskönt att läsa! Kämpa på, men ta det också lugnt så du inte skadar dig nån mer stans... Kram!

    SvaraRadera