Hon kryper!

Penni låter hälsa att hon nu tagit de första riktiga krypstegen! Nu finns det inget som kan stoppa henne. Inte en lugn stund blir det nu för hennes mor och far säger hon. Härligt, säger jag.

Några stapplande krypsteg tog hon igår och ännu några idag... 

Hennes mamma stod bredvid alldeles tårögd över hur stor hon blivit.

 

Fortfarande är dock denna krypstil det vanligaste...

Denna vecka har hon också lärt sig att gå från krypställning till sittande och sen tillbaka igen. 

Mycket roligt tycker hon. Nästan lika roligt som att dra av sig strumpan.

Känslan i mig kring allt detta är skräckblandad förtjusning. Jag är så glad och upprymd när man ser att hon lär sig något nytt, samtidigt som det skrämmer mig hur fort det går. Snart är hon ingen bebis längre min bebis. Det är ju det där... för varje steg hon tar och blir större dör ju den där lilla bebisen jag fick upp i famnen den 25 augusti 2010. Hon kommer ju aldrig tillbaka. Det skrämmer mig lite. 

Men känslan när jag ser henne lyckas med något hon försökt med ett tag överskuggar rädslan. Jag blir så varm och stolt och glad. Att få dela utvecklingen med henne är obeskrivbart. Det finns inget jag tidigare upplevt i mitt liv där samma sorts känslor har infunnit sig. 

Obeskrivbart.

/e