Inatt har varit en fruktansvärd natt. Inte på grund av Penni, för hon sov som en stock men jag har drömt så hemska otäcka mardrömmar hela natten! Jag gör det ofta. Sen vaknar jag kallsvettig och livrädd och kan inte somna om, eller storgråtandes och bedrövad och kan inte somna om. Så när morgonen kom var jag den första att välkomna den med ett leende i alla fall.
Däremot hör jag till kategorin som tycker att berätta eller höra om någons drömmar ibland kan vara det tråkigaste som finns. Det finns ingen egentlig mening för mig att veta vad någon drömmer, förutom en kort resumé kanske om drömmen hade med en själv att göra. Men dessa långa "vi var i en stuga, fast det var inte egentligen en stuga utan mer som en jättestor sko" som man själv försökt, utan större framgång kan jag tillägga, formulera alldeles för många gånger.
Jag vet att det kan finnas ett stort behov att att få berätta, speciellt om drömmen varit otäck men korta ner är mitt råd. Korta ner! Om du inte förstår din dröm garanterar jag att ingen annan heller kommer att göra det. Min mammas kompis sa en gång efter hon spenderat en bra stund med att berätta vad hon drömde natten innan: "Ja, det där var alltså 8 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka!" Haha, han sa det med glimten i ögat men visst ligger det något i det. Berätta hellre för mig om kvinnan du träffade i kön på apoteket och hade ett riktigt samtal med. Hon som var en människa på riktigt och inte "mer som en clown där halva kroppen var elefant och halva en jättestor spindel".
Är jag för hård? Håller ni med mig?
/e
Håller absolut med. Det finns en anledning till att vi oftast inte minns vad vi drömt: DET ÄR SÅ OINTRESSANT! Och när vi ändå lyckas komma ihåg det så kan vi väl hålla det för oss själva och bespara våra medmänniskor dessa otroligt tråkiga berättelser? Deal! Puss Karro
SvaraRadera