En annan typisk mig grej...

När jag bodde i Örebro fick jag en gång låna Annikas systers bil då jag skulle åka någonstans (minns inte var men tippar på systemet eller Ikea, eller vad tror du Annika?). När jag skulle parkera blev allting verkligen fel. Jag hade inte kört den bilen förut så det var lite hackigt och knackigt från början, plus att det inte heller var servostyrning på den så att parkera kändes lite som att försöka styra in en traktor i en skokartong.

Hur som helst var det fullt med bilar överallt och ingen parkeringsplats någonstans. Jag (och tusen andra bilar) cirkulerade som gamar och försökte vara först att haffa en plats. Till slut kom då min chans och jag grabbade tag i den som om det gällde livet. Tyvärr hamnade jag lite snett och behövde backa ut för att räta upp mig och få en snygg och bra parkering. Tyvärr gjorde jag detta inge vidare tydligen för jag hamnade inte bra och fick göra om samma procedur flera gånger.

Redan efter första försöket började bilar tuta på mig, vilket ni kan förstå stressade mig lite i början och till bristningsgränsen vid försök nio. Jag var genomsvettig och på gränsen till hysterisk efter några försök att manövrera traktorn och började då göra det enda jag kunde tänka på. Jag skrek och gestikulerade inifrån bilen till de andra bilarna som tutade på mig (fast jag någonstans visste att de inte kunde höra mig tänkte jag att de skulle fatta handgesterna) och såg nog både vansinnig och gråtfärdig ut på samma gång. Slutade de tuta? Nej.

När jag äntligen fått bilen rätt och kunde andas ut höll jag på att bryta ihop. Jag var helt slut av detta inferno och alla andra idiotiska bilister som hela tiden tutat när jag bara försökt mitt allra bästa. Ingen förståelse alls visade de. Då tutade de igen. Helt galen hytte jag med näven åt alla runt mig. Tills jag någonstans här upptäckte att det var jag som med min underarm på ratten kom åt... just det, tutan! Jag var alltså den som tutade på mig själv... hela tiden.

Så, de andra bilarna såg alltså en galen, svettig, arg kvinna i en liten bil köra fram och tillbaka och försöka parkera, samtidigt som hon tutar, skäller, gestikulerar och hytter med näven åt alla runt omkring. Jag undrar verkligen vad de tänkte?

Jag klev i alla fall ur bilen och snabbt som en vessla smet jag in dit jag skulle. Om jag kände mig bortgjord... jag kan kanske inte beskriva vad jag kände men bortgjord var garanterat en av känslorna. Idioternas drottning en annan.

Säg det tillsammans med mig folk...

SÅ-JÄKLA-TYPISKT-MIG!

/e