Nu är det såhär att det är lite att stå i, så bloggandet blir lite sådär. Jag har inget vettigt att skriva för allt som rör sig i mitt huvud har med hemligheter att göra. Hemligheter som är superhemliga fram till på lördag. Därför vaktar jag min tunga och det blir lite lite text producerat. Men efter lördag... då finns inget hemligt mer.
Anledningen att jag vaktar den här tungan så hårt är för att ett år på den stora Ernst-tävlingen hade vi gjort en dag med massa olika uppgifter för de olika lagen att göra, som i slutändan gick ut på att de skulle lista ut var vi skulle tillbringa kvällen. Min far var involverad och hade gjort en rebus med olika ledtrådar på olika många poäng och allt, precis allt under dagen var uppbyggt kring detta.
Vi skulle som vanligt samlas vid Ernst-statyn (för er som inte varit med men förstår direkt var säger jag grattis, ni skulle platsa i tävlingen!) och jag och Annika stod några minuter innan i porthuset till lägenheten jag då bodde i och tittade på alla våra vänner som började strömma in. Den känslan är svår att beskriva, men jag upplever den igen exakt lika starkt varje år minuterna innan och precis när det ska börja. Det är magiskt. Det känns så överväldigande häftigt att alla de här personerna är med och ger sitt allt på något som jag och Annika bara hittat på egentligen. Jag blir så rörd och stolt över engagemanget och över hur fina alla vänner är!
Oj, sidospår igen, nu tillbaka till historien... Vi tog ett andetag och gick ut och hälsade alla välkomna. Det gick bra i början. De första 4 minutrarna var mycket bra och allt flöt på som det skulle med informationen vi skulle ge lagen. Det sista jag skulle säga var att de skulle lämna sina saker till Johan och att han skulle ta dem med sig så de slapp bära runt på dem. Jag hör mig själv säga:
-Ni som vill lämna grejer kan göra det till Johan som står här bakom så tar han med sig dem till Svealok
Här dog jag. Jag absolut dog. Om det är svårt att beskriva den känslan jag pratade om innan är den här helt omöjlig. Det brann i hela kroppen och jag ville ta en stor träklubba och banka den i huvudet på mig själv så hårt det bara gick! För er som inte ännu förstått varför klubban kändes så angelägen ska jag förklara att jag hade lyckas avslöja hela konceptet med hela tävlingen innan den ens hade börjat. Allt de skulle kämpa sig till hade jag precis avslöjat! Alla rebusar och ledtrådar skulle i slutändan ta dem till, mm just det, Svealokalen.
Det, mina vänner, var så hemskt att jag nu vaktar min tunga med järnhand. Jag säger så lite som möjligt om tävlingen. Så även i år. Därav alltså lite dåligt med bloggande.
Men för er som är nyfikna kan jag berätta att alla lag samlas vid Ernst även i år, nu på lördag den 21/5 klockan 12.00. Om jag var ni skulle jag gå dit. Om inte annat för att få se en av domarna inte försäga sig. För det ska jag inte göra i år. ICKE!
/e
Fniss fniss
SvaraRadera