Fenomenet fötterna...

Den 16/10 2009 skrev jag denna text under här i en annan blogg jag hade då. Idag kände jag för att skriva exakt samma sak igen. Idag sitter jag med exakt samma känslor som den dagen jag skrev det här, bara tre år senare. Det var alltså sex år sedan det började... konstigt att tänka. Nu verkar det inte bättre än att karusellen börjar om. Från och med imorgon åker kryckjävlarna fram och jag går ner på halvtid på jobbet och blir sjukskriven på halvtid. Hur jag känner för allt det här är exakt det jag tidigare skrev... gånger 100.

"Ja tänk att det gick 30 inlägg innan jag nämnde dem... nu gick det inte längre.

För 3 år sedan fick jag ont i mina hälar. Det brände när jag gått länge och ansträngt dem för mycket. Jag uppsökte läkare, fick gjutna sulor och en klapp på axeln. Det gick inte över utan blev succesivt värre och värre.

För lite mer än ett år sedan (augusti 2008) spred det sig och jag fick ont i tramdynorna under hela fötterna. Jag uppsökte läkare och det blev en riktig karusell som sedan kom att hålla på fram till maj detta år. Fötterna blev sämre och sämre för varje månad som gick men ingen hittade något fel på dem. Jag fick ta stöd av kryckor för att kunna gå och klarade av att jobba endast med hjälp av rullstolen jag fått. Från oktober till maj var jag totalt beroende av rullstolen på jobbet och kunde endast ta mig kortare sträckor med kryckorna för smärtan var olidlig. Det brände och sved i trampdynorna som om jag ständigt gick på glödande kol. Efter jobbet låg jag i min säng för ingakrafter fanns till något annat. Min värld och mitt humör var minst sagt mörkt.

I maj vände det. Jag började märka att jag hade mindre ont när jag kom hem från jobbet. Jag kunde gå ner för trappan i vårt hyreshus utan att halvt gråta. Jag började kunna köra bil kortare sträckor igen och allt eftersom dagarna gick blev det lättare och lättare. Smärtan blev mindre och mindre och till slut kunde jag klara mig utan kryckorna kortare stunder. Min värld blev ljusare och jag började leva igen. I somras var jag riktigt bra. Inte helt smärtfri men fullt fungerande. Ingen rullstol och inga kryckor! Den frihetskänslan var oslagbar!

Nu i takt med att kylan kommit, har mina fötter börjat bränna och göra ont igen. Idag är en jobbig dag och nu blir jag helt plötsligt påmind om hur det var för ett år sedan. Både med smärtan och humöret. Jag blir så ledsen. Så djupt och in-i-själen-värkande ledsen. Jag vet inte riktigt om jag orkar en karusell till med läkarvården som inte hittar något fel, inte kan hjälpa och skickar hem mig med en klapp på axeln. Jag vet inte riktigt om jag orkar en till vinter med att bara knappt ta mig igenom dagarna och sedan spendera all fritid till sängs för att fötterna inte bär mig. Det smärtar mig inte bara i fötterna den här situationen.

Jag vet heller inte om det värsta är smärtan eller oron vad det är som gör att det smärtar. Det känns som att alla hemska besked om vad det kan vara skulle vara bättre än att inget veta och inget hitta. Jag är rädd. Rädd att det är farligt, rädd att det är bestående och att varje vinter i detta kalla land kommer att vara såhär. Jag vet ju inte ens om det är relaterat till kylan eller ej, men det verkar ju onekligen så illa.

Jag är rädd att jag inte kommer kunna ha ett normalt liv och vara en normalt fungerande mamma till mina framtida barn. Hur ska jag kunna vara det om jag inte kan stå upp eller gå. Jag vet att man får det att fungera ändå men det är väl självklart inget man helst önskar om man får välja fritt. Jag är rädd att det bara ska göra ondare och ondare nu här framöver och att kryckorna måste åka fram igen. Rullstolen tog jag fram första gången för denna termin igår. Jag är rädd att den ska bli min vardag igen.

Jag är rädd och situationen gör mig lite smått panikslagen. Jag vill inte ligga i min säng och skaka av ångest mer. Jag vill vara bra i fötterna. Jag vill vara som i somras, för resten av mitt liv. Jag var så glad och tacksam. Jag var så lycklig. Nu är jag rädd och ledsen. Liten. Ensam. Med en växande panik. En växande panik!"

/e