Long time no... hear?

I söndags var det alldeles strålande väder så vi beslöt oss för att spendera dagen ute i en lekpark. Vi kokade kaffe och ringde familjen Orr/hassona och bestämde träff utanför dem. Penni sattes i vagnen och var otroligt förväntansfull. Hela vägen dit skrattade hon och sjöng, eller pratade glatt med sin mor och far. Väl där lekte hon med allt och det gick nästan inte att få med henne därifrån, så roligt hade hon! Sen gick vi hem, men innan dess hann hon ge sin mor ett stort leende och en stor puss. Det var en av de bästa dagar på länge. I min fantasi.

I själva verket började hon skrika vid påklädning, skrek oavbrutet som en vanvettig hela vägen i vagnen och lekte inte med någonting alls i parken för hon bara grät hela tiden. Inget fungerade för damen. Så vi gick helt enkelt in fast solen var så inbjudande. Väl inne var penni nöjd och glad... tills vi gjorde försök två och gick ut igen. Då åkte vi helt enkelt hem och gav upp solen och den friska luften.

Men vi fick ju lite tid tillsammans med dessa ljuvliga tjejer i alla fall...


Är det en sak jag lärt mig sen jag fick barn är det att saker och ting aldrig blir som man planerat längre. På gott och ont.

/iPhonemelie