Jag varnar härmed er för att detta inlägg kommer endast att innehålla en enda sak: ren och skär klagan. Så sluta läs nu om du vet vad som är bra för dig. (engelska uttryck blir på något vis inte lika coola på svenska!)
Jag är så j-la stressad nu så hälften vore nog. Jobbet i sig behöver så otroligt mycket tid av mig och det är bara för att överleva. För att hålla huvudet flytande ovanför ytan. Skulle jag dessutom vilja göra det riktigt bra skulle det kräva ännu mer tid.
Pluggandet kräver massor med tid och äter upp mig från insidan. Jag vet inte vad jag ska göra och har noll motivation till det. Jag önskar att jag håller mig flytande men idag känns det som att jag ligger på botten med ringen fast i brunnen och kan inte komma loss.
Hemmet behöver min tid men det ligger så långt ner på listan att jag inte ens packat upp min väska från semestern än.
Penni får all min tid som är kvar däremellan och ändå känner jag mig ledsen över att jag aldrig får se henne nästan. Jag känner jämt en stress över hur lite tid vi får tillsammans. Jämt.
Någonstans här har jag en sambo jag aldrig hinner umgås med och vänner jag inte hinner prata med ens knappt.
Idag dog min dator och han som ska laga den hoppades att inget viktigt fanns sparat på själva datorn. Det tog en kort sekund innan jag insåg allvaret i att allt, precis allt som har med jobbet och pluggandet att göra finns i den. Fanns i den kanske.
Jag är stressad. Hela tiden är jag stressad så att jag andas snabbt och uppe i halsen. Jag har för andra gången på kort tid fått magknip och nu vill jag bara gråta.
Så är läget idag. Inge vidare faktiskt.
/e
/iPhonemelie
Finns det någon möjlighet att skjuta fram studierna? Eller är det now or never? Känns ju väldigt ambitiöst som småbarnsförälder som precis börjat jobba. Det viktiga är att du ska må bra!
SvaraRadera