Min stora tjej!

Jahapp. Ännu en milstolpe avklarad antar jag. Kanske inte helt än men helt på rätt väg. Och det går så mycket bättre än jag någonsin kunde föreställa mig. Än så länge helt utan gråt, så när som på en liten tår mamman fällde efter första natten utan. När det verkligen var på riktigt. När det verkligen var över, det som varit så viktigt så länge. Det som höll kvar henne som liten. Mammans liten.

Det är svårt det här med att hon blir stor min tjej. Jag höll henne nyss som nyfödd i famnen och grät för att hon skulle flytta hemifrån och den känslan kan fortfarande komma över mig nästan med kvävande effekt. Jag vill alltid ha henne som min! Vill alltid ha henne precis såhär. Tror jag... fast så kommer nästa fas och jag älskar henne återigen mer
än någonsin. Det funkar ju lite så.

Hon är så duktig min stora tjej att jag blir alldeles gråtmild av det. Hon har inte ens frågat efter den idag fast jag ibland sett att det är lite längt på gång. Men då har vi busats och kramats och sen har det gått över. Ikväll var andra natten utan och det gick återigen helt utan gråt. Hon är så duktig.

Och stor. Hon är stor nu min lilla älskade Penni. Så stor att hon inte "behovej nån napp föj om ja längtaj eftej tutten då kan jag baja kjama min My gick ponny eller dej mamma" som hon sa själv igår kväll vid första läggningen utan napp. Så stor är hon.

Kära hjärtat, hur gick det såhär fort?








/iPhonemelie