Plötsligt vänder det...

Maken till obekvämare stolar har jag då aldrig varit med om! Inte en enda sekunds vila fick jag ihop fast alla möjligheter fanns.

Så här sitter jag nu. Tjurig. Och tittar bittert på de två gapande stolarna som hånar mig här bredvid.


Men alltså tack universum för sovhjälpen! Jag som annars drunknar i sovtimmar som det är...

Om jag låter larvigt, klagande bitter så är det bara för att jag är det. Punkt.


/iPhonemelie