Det är det enda jag tänker på.

Imorse var jag så trött efter ännu en natt med inte en enda ostörd timmas sömn utan bara vakna hela tiden och söva om, vakna, söva om, vakna söva om och så vidare, att det kändes som att jag inte hade något ansiktsuttryck. Det låter kanske konstigt men jag var så trött att musklerna i ansiktet kändes förlamade. Har aldrig tidigare upplevt den känslan. Jag ville gråta men hade inte orken att ta i för att hulka fram någon gråt. Sen tog pappan barnen men ändå kunde jag inte somna om... vad är det för idioti?

Hur som helst hörde jag sen min stora dotter, längtade ut till henne och efter en kaffe dansade vi i köket och natten var bortglömd. Tur är väl det.

Men jag är medveten om att något måste göras. Något måste ändras. Om jag säger att jag sen nyår haft 10 bra nätter (där jag vaknat max två gånger per natt) överdriver jag. Jag håller på att bli tokig helt så nu måste något ändras. Inatt är det jag som sover på soffan och pappan som får ta lillan. Och är det bröst hon vill ha får han hålla henne bredvid den sovande mamman tills hon somnat om för jag behöver mina ansiktsuttryck!



Nu minsann, nu passar det! Ska försöka joina henne jag med men måste bara stretcha benen lite först.

/iPhonemelie