Idag åkte jag i bilen på väg för att säga hej till min vän Sara och hennes söte son, samt ta ett stopp in på Dollar Store medan Penni roade sig på dagis. På radion spelades då Magnus Ugglas version av Olle Ljungströms låt "Jag och min far", en låt jag aldrig tidigare hört. Vad jag förstår har Uggla ändrat om texten för att passa in på honom själv (såg ej programmet). Jag blev så tagen av texten att jag började gråta. Inte ens sådär fint som i filmer utan jag fulgrät verkligen där jag körde min bil.
I ett stycke sjunger han något om att han inte haft modet att säga adjö och att han inte trodde du skulle dö (till sin far) och då skvalade tårarna ordentligt. Jag kan inte på något sätt nudda vid tanken på att en dag förlora mina föräldrar. Det är för otäckt sorgligt att jag inte ens kan ägna det en kort mikrosekund av en tanke. Grät så av att en gång själv behöva säga adjö och hela kroppen värkte av den hemska tanken.
När låten var slut var jag helt slut jag med. Urpumpad på känslor på ett sådär skönt sätt. För en kort sekund satt jag och bara var i stunden hur poetiskt det än låter. Jag bara andades och lugnade ner mig lite och torkade tårarna från kinderna. Då hände det bisarra i historien...
På radion spelade de då en låt som förmedlade en lite annorlunda känsla kan man väl säga... en låt som så klämkäckt börjar med ordet Jitterbug... Vet ni? Just det, Whams medryckande slagdänga "Wake me up before you go go"!
Först kände jag mig nästan arg på att de spelar två så olika låtar i följd men efter en liten stund kunde jag inte hålla mig utan kom på mig själv att med gråtblöt halsduk sitta och digga, dansa och sjunga med för allt jag var värd! Sen stannade jag bilen och hoppade glad i hågen ur hos min vän! Allt detta inom loppet av mindre än 10 minuter!
Låtar som berör bägge två. Fast på olika sätt.
/iPhonemelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar