Sjukskrivningen.

De senaste två veckorna har jag varit sjukskriven på heltid. Det för att jag har haft mycket svårt att gå och ständigt ont i fötterna vid all form av belastning. Jag försökte jobba 50% men när jag insåg att jag mest grät och var totalt slut de dagar jag var på jobbet fick jag inse att det inte gick. Jag fick ge upp och gå hem.

Förra gången jobbade jag trots mina fotproblem. Jag fick taxiresor till och från jobbet betalt av försäkrningskassan och sen jobbade jag från en rullstol och alla elever fick komma fram till mig. Det fungerade faktiskt riktigt bra och jobbet var då min räddning från att helt bryta ihop. Nu fungerar det inte att jobba med rullstolen av olika anledningar, bland annat att skolan är större och det är störra avstånd mellan allt och jag egentligen har en rullstol som ska skjutas och inte köras själv, det finns ingen dörröppnare in till korridoren där mitt klassrum är och i och med att alla elever arbetar med bild kan de inte alltid komma fram till mig för att få hjälp. Sen kans jag inte hämta datorer, hämta min egen mat i matsalen då det inte finns brickor eller komma till och från min bil så lätt.

Ja allt sånt kanske hade gått att lösa men min livssituation ser heller inte ut som sist. Då kunde jag lägga all min energi och ork på jobbet och sen bara ligga stilla i min säng resten av tiden. Jag kunde dricka ett par glas vin på fredagen och sakta känna hur smärtan ebbade ut och försvann och jag fick en andningspaus.
Nu har jag en 1½ åring som inte stannar av i takten för att mamma har ont och någonstans ska det också finnas ork till henne. Jag har en liten i magen som jag måste ta hand om så den växer på sig och mår bra nog för att komma ut ordentligt i september. Detta utesluter ju också vin så min enda andningspaus från ont är de stunder jag får ligga med fötterna i högläge och vila bort det onda. Därför blev sjukskrivning en nödvändighet.

Varför jag känner att jag måste förklara detta är väl lite tråkigt antar jag. Men det känns som att tanken myglare eller bidragsfusk ibland dyker upp här och var (kanske inte just till mig men man hör det ibland) och därför vill jag klargöra min situation. Jag försöker inte mygla till mig pengar, jag försöker räcka till på alla fronter samtidigt som jag försöker att inte bryta ihop i ett hörn och gråta ut bebisen i förtid. Jag försöker få min dotters liv så opåverkat som möjligt samtidigt som jag oftast inte ens kan ta med henne till lekparken för fötterna kan inte gå dit. Jag försöker behålla de relationer jag har runt omkring mig utan att få allt att handla om fötter och vad jag inte kan eller hur ont de gör. Jag försöker verkligen. Och innan sjukskrivningen gick all min energi endast till jobbet, och jag gick sönder i smärta och avsaknad av ork och kraft.

Därför har sjukskrivningen för mig varit räddningen. Helt och hållet räddningen. Jag får lämna Penni på dagis tre timmar om dagen och vet att hon har roligt och får leka av sig, samtidigt som jag få ligga med fötterna i högläge. Hon är gladare och det gör mig glad. Min enormt beundransvärda mamma kommer varje dag och leker med Penni eller hjälper mig att städa eller något annat så att jag får lite sällskap och hjälp med vardagssysslorna. Sen kommer jens hem och lagar mat och sen ligger jag med fötterna i högläge i soffan resten av kvällen. Men jag har inte lika ont som innan. Så... räddningen helt enkelt.

Idag har varit en bra dag i fotsmärta. En bra dag betyder att jag kunnat stå länge nog för att sminka mig med endast en paus mitt i, jag kunde stå länge nog att hänga tvätt och för att städa handfatet. Inte direkt efter varandra och med vilopauser mellan aktiviteterna för att ta bort ont, men ändå. Nu ligger jag där jag ligger men jag har haft en bra dag ändå.

Så innan ni dömer folk som är sjukskrivna, stanna upp och tänk ett steg till. För en del är det en kortsiktig lösning som faktiskt räddar ett sjunkande skepp för ett tag.

/e