En fråga bara?

När vi blir mammor slutar vi då att vara empatiska med och mot varandra om inte alla följer exakt den "rätta" typen av mall för hur man ska vara som mamma?

Herre Gud det är precis som att om man inte odlar sina egna grönsaker som man sen mosar till perfekt kryddade smakportioner (naturligtvis utan salt!) och matar sina barn utan haklapp med vita bodys samtidigt som de får upptäcka maten även med händerna eftersom det är så de lär sig och lite kladd är inge jobbigt alls, så är man föremål för att bli dömd! Då är man inte en lika bra mamma som alla de andra. De som gör rätt.

Jag blir trött på det! Jag tycker att vi ska utgå ifrån att de allra flesta föräldrar (hoppas jag i alla fall) älskar sina små och vill bara deras bästa. Att inte för en sekund skulle de göra något som de trodde kunde skada dem. Alltid gör de precis så gott de kan för att barnen ska må så bra som möjligt!

Sluta döm varandra! Seriöst, bakom alla stängda dörrar finns ingen, INGEN, som är en perfekt mamma! Jag lovar! Men det finns en jävla massa bra mammor som jobbar häcken av sig för att allt ska fungera samtidigt som barnen ska vara glada och nöjda! Stötta varandra istället för att himla med ögonen, det hjälper väl inte ett smack för någon?

Jag provade Anna Wahlgren-metoden till Penni efter vi provat allt annat för att få henne att somna. Det fungerade. Hon mår rätt bra ändå faktiskt.

Jag mutade Penni med glass i somras för att få henne att kissa på pottan. Det fungerade. Hon mår rätt bra ändå faktiskt.

Jag rullade nappflaskan i socker till Lotta de tre första gången efter att vi försökt allt annat. Det fungerade. Hon mår rätt bra ändå faktiskt.

Jag gav Lotta (förutom bröstmjölk ibland) burkmat från sex månader fram tills hon var ett år. Inte en gång lagade jag egen. Det fungerade. Hon mår rätt bra ändå faktiskt.

Jag råkar ibland svära framför mina barn fast jag egentligen inte vill det. Jag tror att de mår rätt bra ändå faktiskt.

Jag pussar och kramar mina barn varje chans jag får och varje dag talar jag om hur mycket jag älskar dem. Det fungerar. Jag har två barn som mår rätt bra faktiskt, trots alla "fel" jag gör i mitt föräldraskap.

Kan vi inte bara sluta vara så himla perfekta och hjälpa varandra vara precis så bra som vi faktiskt är! Ibland kanske vi till och med kan skratta tillsammans åt hur dåliga vi är när saker inte går som vi tänkt. Det gör vi ofta, jag och mina vänner och det är så jag får kraft och energi. Det är så jag får känna att jag är en helt normal mamma, trots allt jag inte gör "perfekt"!

Nej sluta upp med det här larviga dömandet, jag menar allvar, det hjälper fanimej inte någon! Låt det istället handla bara om pepp och stöttning oss mammor emellan! Då kanske vi alla kan få känna oss som supermammor, precis så som vi är.

/iPhonemelie