Bredvid sitter jag och undrar var den tog vägen, min bebis. Lite gråtmild inser jag att det är förbi. Att jag inte får träffa henne mer, den där lilla Lottakorven som drog ihop benen som en liten groda i famnen på mig. Att hon blivit en tjej som försöker kommunicera med det hon vill, som älskar att busa och lägger sig platt på golvet och skriker om hon inte får som hon vill.
Det är så sorgligt... samtidigt som det är så underbart att se henne växa. Det är väl så det är antar jag. Jag kan bara inte förstå att det går så fort...
/iPhonemelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar