Ett långsamt farväl...

Det gör ont med avsked tycker jag. Jag har svårt att ta farväl när jag en gång älskat. Jag hänger kvar tills det inte finns något kvar som håller ihop det hela alls. Då håller jag kvar en stund till och sen kan jag eventuellt kanske börja snudda vid tanken på att släppa taget. Jag har alltid varit så. När jag väl älskar så älskar jag med hela mig.

Nu har jag dock varit tvungen att se över en relation i mitt liv som inte gav mig något egentligen längre. Som inte heller gjort det på kanske tre år eller så. Varför jag inte sett över det hela och tagit mig ur relationen tidigare? För att jag inte kunnat. För att jag älskat. Och saknat. Och hoppats.

Vi hade det så bra ändå så länge. Har gjort så mycket kul tillsammans. Sett så mycket, känt så mycket. Vi har gråtit och skrattat ihop och alltid har jag blivit uppmuntrad när jag känt mig nere. I alla fall förr. Innan det gick fel så att säga.

Men nu är det gjort. Jag har sagt farväl. Jag har pussats hej då och det känns okej. Ett sista farväl och tack vill jag bara säga innan jag är helt färdig...


Tack mina älskade vänner! We had a good run!

/iPhonemelie