När man var liten hade man mycket hemligheter, eller i alla fall hade jag det. En del stora hemligheter som det riktigt kittlades i kroppen på en när man skulle få veta eller berätta. En del små hemligheter som kunde handla om färgen på de strumpor man för dagen satt på sig eller att en jättestor mask fanns hittad i kanten av ett dike precis intill skolan. Oavsett storlek på hemlis tog man det alltid på största allvar. Fick man veta en hemlighet såg man till att vakta den ordentligt och det förutsatte man att den gjorde som man berättade sina egna hemlisar för. Hemligheter var heligt, precis så som det bör vara.
Ibland när man skulle berätta eller få veta något riktigt riktigt hemligt, alltså nu pratar jag inte i stil med vem man var kär i eller dylikt utan ännu mer hemligt. Jag pratar exempelvis om en sån hemlis som att en kompis till mig (absolut inte jag heller) en gång när hon var åtta år glömde sätta på sig tröja under jackan på morgonen. Då hon upptäckte detta på bussen fejkade hon sjukdom och fick åka hem igen innan hon ens hann in i skolbyggnaden. Här kan det vara bra att förtydliga att den stora hemlisen i detta inte var att hon fejkat sjukdom och ljugit för sin lärare utan att hon åkt till skolan utan tröja under jackan.
Hur som helst, hemligheter i den storleken kunde inte delas utan någon sorts försäkran att det sagda aldrig skulle föras vidare. Man fick då svära på heder och samvete! Det var den största garantin man kunde ge varandra. Hade man svurit på heder och samvete fanns inga kryphål. Inga undantag och framför allt, ingen förlåtelse om man bröt detta löfte. Det var helt enkelt vattentätt. Alla visste det. Ingen vågade gå emot det.
När man blev äldre blev hemligheterna egentligen inte varken färre eller mindre i storlek (jag, eller jag menar en kompis till mig såklart, glömde vid fjorton års ålder att sätta på sig en bh på morgonen under tröjan och då hon upptäckte det på bussen fejkade hon sjukdom och fick åka hem innan hon ens hann in i skolbyggnaden. Även det en hemlighet i stor skala). Det som ändrades var att man någonstans på vägen tappade detta på heder och samvete. Då är frågan, litade man mer på varandra ju äldre man blev så att det kändes onödigt? Eller blev det som med så mycket annat, något ett barn kom på och som sedan fick stanna i barndomen? Jag vet inte, men det jag kan säga är att det ofta genom livet skulle behövts något så benhårt som det.
För några dagar sen ringde jag försäkringskassan med några olika ärenden relaterade till min föräldraledighet. Bland annat skulle jag ändra uppgifter om min lön och eftersom jag då gjorde detta via telefon behövdes det att jag styrkte dessa uppgifter på något vis. De behövde någon sorts försäkran på att det jag sa var absolut sant. Något jag inte kunde komma förbi på något sätt. De behövde något vattentätt helt enkelt. Kan ni gissa vad jag fick göra?
Jag fick svära på heder och samvete att uppgifterna jag lämnat var sanna. På telefon fick jag, 30 år gammal, svära på heder och samvete. Härliga försäkringskassan, de vet vad de ska ta till för att få ordning och reda. För som ni minns, har man svurit på heder och samvete finns inga kryphål. Inga undantag och framförallt, ingen förlåtelse. Alla vet detta. Till och med försäkringskassan.
Välkommen tillbaka in i mitt liv på heder och samvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar