Jag fick en förfråga för ett tag sen om jag tycker att det börjar bli tråkigt att skriva på bloggen. Det tycker jag inte men jag tar mig liksom inte tiden till det på samma sätt som tidigare. Idag slog det mig varför...
De dagar jag jobbar gör barnen sina 15 timmar på förskolan. Resten av tiden är de med mig från början till slut på dagarna. När jag var hemma på heltid var penni på förskolan själv och Lotta sov mellan varven vilket gav mig tid att hinna med saker. Idag är Lotta sjuk men penni fick åka och leka av sig efter en heldag inne igår och när Lotta nu sover slog det mig. Det är ju den här tiden jag aldrig har längre. På kvällarna när de somnat båda två måste jag ju jobba eller plugga eller titta på turkiska serier så det är full fräs tills jag stupar i säng. Jag är oftast så trött att det liksom inte finns något att säga direkt.
Min tanke med bloggen är egentligen ingen. Jag skriver den inte för någon mer än att jag älskar tanken på att mina barn kommer att kunna läsa mycket om sig själva och sin mamma när de blir större. Skulle något hända mig finns en bit av mig kvar. Sorglig tanke kanske men den ger mig lite lugn. Så jag skriver när jag kan, vill och har något att säga. Vad jag äter, viker för tvätt eller bygger för duplohus kanske cyberspace kan vara utan ibland (förutom sötsakerna naturligtvis!). Men tråkigt har det inte blivit att skriva. Det blir det nog aldrig.
- iPhonemelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar