PS: Det luktar inte hallon....

Jag kan känna ibland att jag blir trött på cybervärlden (eller kanske vuxenvärlden?) och dess förmåga att vara fantastiskt. Eller ja, jag antar att det inte är varken cybervärlden eller vuxenvärlden i sig som är fantastiskt utan snarare människor bakom skärmen eller fasaden. Jag känner ibland att jag lever i ett race där lyckligast vinner och det kan verka som att väldigt många tävlar tills de får blodsmak i munnen. Jag är fan inte lycklig jämt och jag kan sätta varenda bloddroppe i min kropp att inte alla dessa fantastiska lyckokakor är det heller! För mig är fantastiskt och perfekt inte intressant för det är inget jag kan relatera till. Eller ens tror på om jag ska vara helt ärlig. Det blir ett skådespel där leendena är lika stora som falska och det rosa skimret över tillvaron egentligen bara är ett filter. I hörnen gömmer sig antingen lika mycket damm som hemma hos mig, eller också lika mycket dåligt samvete i kroppen för att man inte kan hinna göra allt.

Det finns inga undermänniskor. Det finns bara illusionen av att det är så vi ska vara och det har börjat irritera mig mer och mer. Alla dessa "idag har jag tränat, jobbat, bakat, hämtat/lämnat, städat, lagat mat, träffat vänner, lekt med barnen, ställt upp för någon behövande, gjort om något hemma, rakat benen samt varit den perfekta sambon till min fantastiska man"-statusar står mig upp i halsen just nu! De bidrar till att väldigt många, speciellt mammor skulle jag tro, känner sig urdåliga och kraschar totalt när vardagslivet kommer ikapp och man helt enkelt inte hinner eller orkar med det man önskar.

Idag har jag rensat min troslåda och tagit bort trosor jag inte använt på över tre år. Sen har jag tagit hand om två barn i två olika åldrar och träffat en god vän och hennes son. Det var det jag hann med mellan frukost, disk, söva barn, mellanmål, disk, lunch, disk, mellanmål, disk, kvällsmat, disk samt 550 olika tillfällen av bråk jag fick medla i. Jag är nöjd över att dagen gått relativt lugnt till och att jag inte tappat tålamodet alls. Det är vad jag likaställer med en riktigt bra dag och troslådan känns som en bonus att jag hann med! Jag är nöjd och lägger mig glad fast trädgården äts upp av kirskål, dammråttorna har bildat en egen fackförening i mitt hus och bägge lekrummen är fulla med leksaker, överallt!

Jag är inte perfekt eller fantastisk. Långt ifrån. Men för er som läser denna blogg troget måste det ju finnas något intressant i att vara precis så. Glad, ledsen, trött, pigg och allt däremellan. Jag skulle inte se någon mening att ha den här bloggen om den bara skulle visa det jag gör som är fantastiskt, för visst finns det självklart sådana stunder, saker, människor och dagar i mitt liv också. Men för varje sådan finns det också en dag av suck, stön, irritation, tårar och en kamp för att bara ta mig igenom dagen utan att totalt tappa förståndet. För så är det, familjelivet. Den som säger annat tror jag inte på, eller så är den personen inte för mig. Jag önskar mig såna som mig, som kan dela med sig av allt det härliga och allt det jobbiga lika lätt. Jag önskar att vi peppar varandra till att känna att det räcker det vi hinner och orkar med. Det är bra precis så. Vi måste hjälpa varandra att sluta tro att vi bara räknas om vi är fantastiska och inse att livet ofta är lika härligt som jobbigt.

Egentligen hade jag bara tänkt länka till det HÄR för jag tycker hon sätter ord på precis det jag menar, men det verkar som att jag hade mer att säga än jag trodde.

PS; Det luktar inte hallon när jag fiser eller bajsar heller!

/e