Min stora tjej!

Något väldigt stort hände mig igår apropå Pennis utveckling... Vi lekte i hennes rum och på golvet lite längre bort låg en av hennes favoritböcker. I den är det en zebrabebis (och massa andra djurbebisar) som gömt sig så man måste hitta dem genom att lyfta en flik och det älskar Penni.

Hur som helst frågade jag henne var boken om zebrabebisen var någonstans. Hon tittade på mig... tittade sig omkring på golvet och stannade upp när hon såg boken. Hon tittade på den ett tag och sen på mig igen. Jag bad henne hämta boken men då hängde hon inte med riktigt. Då sa jag "tack, tack zebrabebisen" (min mamma har nämligen lärt Penni att hon ska ge en något när man säger tack, tack. Oftast det hon har i handen). Jag sa det en gång till och hon tittade på mig... på boken och sen när jag sa samma sak tredje gången kröp hon iväg och hämtade boken, tog med den till mig och la den i min hand.

Det här är kanske svårt att förstå varför det är så stort men för mig är det en milstolpe utan dess like. Vi kommunicerade med varandra och hon förstod mig. Hon förstod mig och gjorde det jag bad henne om. Tänk vad stor hon blivit nu om man jämför med den där lilla korven som bara låg i babysittern och jollrade för inte så längesen. Det är ju inte klokt! Om ett par timmar sitter vi väl och målar naglarna på varandra och pratar om vikten att köra försiktigt med mopeden... (ja för jag kommer att ha en tonårsdotter som vill måla naglar och prata med sin mamma!). Vilken dag att minnas hörrni.

Jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet att jag får vara med om varje sån här milstolpe tillsammans med henne.

Jag sa... hon förstod... jag bad... hon gjorde....
Är det inte underbart?!
Underbart.

Penni och boken med zebrabebisen...

/e