Det viktigaste...

Minns ni när ni var små och skulle på utflykt med skolan? Det gör jag. Jag minns nervositeten, pirret och förväntan innan och när man väl kom iväg känslan av total frihet och glädje över att något annat höll på att hända. Något inte inrutat och vanligt. Något spännande.

Väl iväg var lyckan total när det var dags för den medtagna lunchen, matsäcken! Åh vilken glädje att få öppna sin burk och se det som ända sedan kvällen innan bränt i näsborrarna och retat smaklökarna. Där låg de och såg upp mot en och fick en att känna sig speciellt utvald. Där låg de och väntade, bara på mig. Där låg de, de kalla pannkakorna! Åh som jag älskade de kalla pannkakorna.

Av alla utflykter vi gjort under min skoltid minns jag inte speciellt många. Men jag minns pannkakorna. Jag kan berätta säkert tio olika platser jag öppnat min burk och njutit av dessa underbara matsäckskompisar. Ber du mig att berätta vad vi gjorde för utflykt på dessa platser eller när det var går jag bet helt. Men jag kan känna smaken av pannkakorna. 

Ikväll sitter jag med den där pirriga, förväntansfulla känslan igen. Det är dags för utflykt imorgon nämligen. 06.30 kommer Annika och bilen styrs mot Gävle.
Vad vi ska göra? Oväsentligt.
Vad ska vi äta efter vägen? Pannkakor! Älskade pannkakor!

Det gäller att fokusera på det viktigaste här i världen. Som pannkakorna till exempel.

/e