I min personlighet finns ett otroligt stort behov av att behaga och göra alla glada runt omkring mig. Har alltid varit så så länge jag kan minnas. Jag minns ett år för väldigt länge sen, jag var kanske 6-7 år eller så och hade fått följa med min mamma och mormor någonstans för att handla julklappar. Jag minns hur det såg ut det här stället och jag vet att jag varit där fler gånger men nu kan jag inte alls få till vad det var eller var det låg... det var en affärslokal med massor med olika varor i och jag tyckte då att det var enormt stort... Måste fråga mamma.
Hur som helst, i vagnen hade min mamma en filt eller ett lakan över de saker hon plockat i som julklappar åt oss barn så vi inte skulle se vad det var. Just denna gång åkte en bit av filten eller lakanet bort och jag fick en ögonblickstitt på ett av paketen. Jag tyckte att det såg ut som små rosa plastleksaker föreställande hårfön, borste, locktång och dylikt till dockor. Det var inget jag direkt tänkt på att önska mig innan men visst såg det ganska så kul ut. Men mer än känslan om jag ville ha denna julklapp eller ej växte en annan möjlighet fram. En möjlighet att göra min underbaraste mamma glad.
Så jag startade projekt "det enda jag vill ha i julklapp är små rosa plastleksaker föreställande hårfön, borste, locktång och dylikt till dockor"! Jag slängde in en mening här och var om att det vore den allra bästa julklappen någon någonsin köpt till någon annan. Inte för att jag så gärna ville ha den utan för att jag ville att min mamma skulle känna sig glad och nöjd över att hon köpt en så bra julklapp till mig, eftersom hon köpt klart alla klappar redan. Jag ville att hon skulle bli glad helt enkelt och trodde att det var det jag höll på med.
När julafton kom och jag öppnat alla paket var jag mäkta förvånad. Inget av dem innehöll rosa plastleksaker föreställande hårfön osv... Jag hade sett fel. Det var något annat, jag minns inte ens idag vad det var men jag minns att jag blev gladare över det än jag hade blivit över den rosa hårfönen. Gladare en stund... Tills jag insåg att det enda jag gjort de här dagarna är att ge min mamma dåligt samvete att hon inte köpt "den enda julklappen jag någonsin ville ha". Mitt projekt hade inte alls gjort henne glad utan snarare tvärt om. Då kände jag mig mycket ledsen minns jag. Det var inte alls så jag hade tänkt. Men jag sa inget. Undrar om jag berättat det här för henne någon gång? Kanske är läge nu sådär 22-23 år senare.
Vet inte varför jag kom att minnas det här just idag...
/iPhonemelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar