I hela mitt liv har jag varit min mammas dotter. Jag har inte reflekterat mycket över ordet alls och inte lagt några speciella känslor i det heller. Jag är en hennes dotter och känslorna har legat i relationen, men inte egentligen i ordet alls.
Nu har jag fått en egen dotter. Snabbt har jag insett att ordet i sig nu är så laddat för mig och så fyllt av känslor att jag knappt kan säga en mening som innehåller orden "min dotter" utan att det stockar sig i halsen. I hela resten av mitt liv ska hon vara min dotter. Och jag ska vara hennes mamma i hela resten av hennes liv, även om jag inte finns med kroppsligt. Det är en obeskrivlig känsla.
Nu är också det faktum att jag är min mammas dotter laddat att säga. Jag är min mammas Penni. Jag förstår nu. Precis som alla innan mig sagt, "när du får egna barn förstår du". Jag gör det nu. Undrar om Penni kommer att förstå storheten i det först när och om hon får en egen dotter.
Nu ska den här mamman ta sin dotter och lägga henne i famnen och bara lukta på henne. Det får hon för det är hennes egna dotter. Då får man lukta precis hur mycket man vill. Och pussa och krama.
Min dotter.
Obeskrivligt.
/e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar