Jag höll på att missa tåget för bussen var sen. Jag såg tåget på perrongen så jag sprang. Det allra snabbaste jag kan sprang jag... i en minut och 13 sekunder ungefär. Sen fick jag mjölksyra. Och lite andnöd. Och sen kom jag knappt upp för trappen till spåret för benen höll mig nästan inte. Och jag mådde illa. Och det tryckte i bröstet på mig som om någon satt med en hel soffgrupp där ovanpå.
Jag kämpade mig upp för trappan... och såg tåget åka iväg. Jag var alldeles för andfådd för att börja gråta där jag stod så jag bara stod. Med två väskor dinglandes runt mig och med händerna på knäna i en framåtlutad position kämpade jag för min överlevnad alldeles för tagen av kroppens reaktion för att ens skämmas.
När jag fått tillbaka luften så till vida att jag kunde släpa mig till en bänk och fortsätta mina försök att få tillbaka normal andning igen istället för den här flämtande hela kroppen-skälvande panikandningen med vidöppen mun, såg jag att det inte var mitt tåg jag sett på perrongen. Det som åkte iväg mitt framför ögonen på mig. Mitt tåg kom sen ett par minuter senare och jag kunde hasa mina ömma lårmuskler in till närmaste stol för sista etappen hemåt.
Nu sitter jag här på tåget med förvisso normal andning men med lårmuskler som förbannar den dag de blev tilldelade mig att dela sitt liv med, fötter som bränner som om de var gjorda av grillbricketter och armar som av någon anledning kämpar med att hålla bananen stadigt nog att kunna ätas upp. Jag kan på något sätt inte låta bli att känna att det här med träning... det låter jag bli i fortsättningen. Och jag önskar att jag hade lite choklad att lugna nerverna med.
SJ och alla inblandade parter är numera med på min lista. Den över saker som får mig att röra på mig i onödan och därigenom kvalificerar sig till en plats på min avsky-lista. Den listan alltså.
/iPhonemelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar