Jag sitter just nu inne på Stockholms slott. Längst bort efter en guidad tur genom en hel våning. Jag måste ta mig tillbaka men har så otroligt ont att jag är sittande på en stol oförmögen att resa mig. Jag kommer ingenstans. Hur mycket jag än vill, för detta är jobbigt på fler sätt än ett. Ingen rullstol finns så de kan inte hjälpa mig med något men de undrade nyss om någon skulle komma och bära mig ut. Det är en fruktansvärd känsla lovar jag att vara den som någon pratar om att bära ut.
Jag avböjde vänligt men bestämt. Jag ska gå ut med dessa idioter till fötter om jag så ska släpa dem efter mig krypandes. Just nu hatar jag dem. I detta nu avskyr jag dem mer än något annat i världen. Jag vill bara vara normal nog att kunna gå igenom slottet utan att behöva sitta på knä framför varje tavla han pratar om och nu behöva sitta still på en stol på obestämd tid för att jag inte kan röra mig. Jag känner mig som en idiot när alla turister kommer in här.
Och ja, jag har ett skov igen. Fråga mig inte vad det är jag lider av för det vet tydligen ingen och det finns inget mer någon kan göra för att hjälpa mig sa de nyligen på vårdcentralen. Han hävdade medfödd missbildning som inte gick att göra något åt. Idiot han med.
Jag blir så less bara. Just nu är jag bara så trött på dessa fötter att jag blir galen.
- iPhonemelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar