I helgen fick jag säga från något roligt för att jag helt enkelt planerat in för mycket roligt och fick prioritera. Barnens och mannens kalas fick bli min prio och det var allt tiden räckte till faktiskt. Det var svårt för mig att tacka nej för jag hade velat vara där, men när jag väl gjort det försvann den känsla av stress som ätit sig ner ända in i benmärgen på mig och suttit som en hårt knuten halsduk runt halsen hela dagen. Istället blev jag lugn och kunde njuta av mina barn, andras barn och alla som kom för att fira de jag älskar. Det blev en härlig helg för mig, trots att jag missade något stort. Jag fick vara närvarande mamma till 100% på 4-, och 2-årskalas och det får också vara ganska stort.
Idag blev det återigen VAB och nu blev det min tur. Med ett rivande dåligt samvete försökte jag fixa så att inga lektioner skulle ställas in och med en klump i magen åkte jag hem. Någonstans mellan snor och en tvättmaskin tog jag ett djupt andetag, en kopp kaffe och tänkte om. Vilken härlig dag att få vabba. Vad skönt att få tvättat och att få spendera lite kvalitetstid med mina barn, varav den ena förvisso är väldigt snorig men pigg och glad i alla fall, vad mysigt att få dra på sig sockarna och stoppa in en stek i ugnen. Det andra... det ordnar sig. Och gör det inte det är det inte mitt ansvar ändå. Det var en skön känsla i kroppen.
Negativa tankar, dåligt samvete, stress, försöka vara alla till lags... det kan verkligen äta upp en inifrån. Det är viktigt att uppmärksamma och bromsa sig själv om man hamnar i spiralen. Det är liksom inte värt det annars. Det är inte så lätt, men man kan alltid jobba med sina svårigheter. Man kan alltid bli bättre. Jag blir bättre för varje år även om jag fortfarande har en bit kvar. Jag är medveten om min problematik, försöker ta fast den när den haffar mig och anstränger mig för att agera annorlunda fast det är jobbigt för mig. Det är viktigt.
Det här är också viktigt...
- iPhonemelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar